Följer man svensk rikspolitik och försöker se bortom veckans aktuella händelser och partiernas påföljande politiska utspel kan man relativt snabbt konstatera att där finns alldeles för lite att se. Svensk politik präglas i alltför hög utsträckning av att partierna reaktivt försöker hantera den ena efter den andra av de kriser som ideligen uppstår. De ägnar sig alltså nästan uteslutande åt s.k. brandsläckning, vilket i längden tränger ut livsviktigt strategiarbete och långsiktig planering för att möta nuvarande och framtida utmaningar.
Och utmaningar fattas som bekant inte. Genom politikernas senfärdighet, villrådighet och ideliga brandsläckningsuppdrag staplas utmaningarna på hög utan att adresseras i alls den takt de uppkommer, och oftast adresseras de inte alls i någon nämnvärd omfattning. Var och en känner väl till många av utmaningarna: skolan, där över 20% av våra nior går ut utan att ha klarat kunskapskraven. För nior med invandrarbakgrund är siffran över 40%. Högre utbildning, där rapporter om studenternas försämrade förkunskaper kommer med jämna mellanrum. Vår dysfunktionella bostadsmarknad där det är enormt svårt att få ett hyreskontrakt där utbildning och jobb finns, och att köpa sin bostad kostar fantasisummor. Vår invandringspolitik, där vi haft i praktiken öppna gränser utan alls tillräcklig kontroll över vilka som uppehåller sig eller bor i landet, eller för den delen någon tillstymmelse till långsiktig plan för hur vi skall få alla de som kommer att fungera i tillräckligt hög utsträckning. Integrationen är katastrofalt dålig, med skyhög arbetslöshet, utbredd hedersproblematik, enklavisering, radikalisering, sociala problem och kriminalitet som följd. Och så vidare. Listan kan göras förfärande lång.
Avsaknaden av politisk framförhållning, långsiktig planering och hållbarhetstänkande kombineras med politikernas fokus på det s.k. politiska spelet. Där är det viktigare att plocka snabba poänger och maximera antalet överlockade väljare per utspel än att hålla sig till redig fakta, intellektuell hederlighet och att sätta medborgarnas och landets väl i första rummet.
Någonstans går gränsen för hur långt detta är acceptabelt, och den gränsen är enligt många och stadigt fler passerad. Frågan som då uppkommer är hur man på bästa sätt skall agera för att möta denna insikt. Vissa tror på förändringsarbete inom de etablerade riksdagspartierna, andra är uppgivna och känner att uppgiften att förändra är övermäktig. En tredje grupp ser de etablerade riksdagspartierna, deras strukturer och funktionärer inte minst moraliskt som bortom räddning. Och visst är det besynnerligt att se de gamla partiernas nya och nygamla företrädare besvärade slingra sig i vånda över den hopplösa uppgiften att försöka förklara varför decennier av etablerad politik nu helt plötsligt skall ersättas av något helt annat, som dessutom tills helt nyligen setts som förkastligt. Det kan konstateras att de tvingas till dessa krumbukter genom en destruktiv kombination av egen opportunism, populism, karriärism och inte minst bristande förnuftsbaserat tankearbete.
Vi har alltså nu kommit så långt i den svenska politiska miljöns förfall och därmed förändring att breda krafter på allvar organiserar sig för att utgöra bättre alternativ till de partier och företrädare som sett till att det ses som en merit att komma direkt från det civila samhället in i rikspolitiken.
Det är två och ett halvt år kvar till nästa ordinarie val, och med god påeldning från både höger och vänster, samt väljarkårens beslutsamhet och kompetens, är det relativt gott om tid för nya krafter att organisera sig och på allvar utmana partierna på dekis. Klarar dessa alls att försvara sig?
Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm
* Ovanstående text reflekterar mina personliga åsikter och motsvarar inte nödvändigtvis Medborgerlig Samlings ståndpunkter.
Fredric.Morenius 
Vi ska inte kritisera oss själva alltför hårt angående integrationen. Det finns nämligen inget europeiskt land som har lyckats integrera folk från Mellanöstern. Inget tyder på att Sverige, som inte ens har en plan för hur det ska gå till, kommer att bli först. Den som vill veta de svenska förorternas framtid bör studera Frankrikes banlieues.
LikeLike
“Problemet” som jag ser det är att Sverige i praktiken styrs av en sk. “över-ideologi”. Denna ideologi kan även definieras med andra termer såsom tex.; “värdegrund”.
Det har i Sverige rådigt stor noggrannhet från samhällets alla aktörer inklusive politiker och riksdagens politiska partier att bekänna sig till den rådande “över-ideologin”, eller till den rådande “värdegrunden” om man så vill. Kring över-ideologi och värdegrund råder således konsensus från höger till vänster och statlig fostran; värdegrundsarbeten, genuspedagoger och “attitydsprojekt”, myndigheternas, masmedierna, fackföreningarna och institutionernas hållning och argumentation för att få alla att bekänna sig till över-ideologi och den rätta värdegrunden. Den sk. “åsiktskorridoren” upprätthåller över-ideologi och värdegrund från friktion och “oliktyckande”.
Att inte visa bekännelse till över-ideologins värderingar har i Sverige riskerat allvarliga konsekvenser. Inte straffbara enligt lagen utan snarare sociala; stigmatisering, demonisering, social och karriärmässig utfrysning etc.
De som inte visat bekännelse till över-ideologi och värdegrund, med Sverigedemokraterna som tydligt exempel, har legitimt smutskastas av hela det sk. “etablissemanget” och legitimt utestängts “från alla samtal”.
De bekännelse-krav till värdegrund och över-ideologi som råder har format Sveriges väg i nästan alla värderingsrelaterade frågor; den “humanitära stormakten”, att främst “ömma för andra”, att erkänna andras kulturer och folk men förneka den egna inhemska, att inte kritisera de enligt ideologins utpekat underordnade grupperna; “invandrare”, “rasifierade”, muslimer, hbtq-personer etc. Detta har fått som följd att invandringspolitiken inte endast har varit hela västvärldens mest omfattande per capita de senaste decennierna utan även gjort så att den har varit praktiskt taget omöjligt att ens föra debatt omkring.
Den som nämnt “volym av invandring” har varit nära att mista sin tjänst och ministerpost. Den har gjort det svårt och “känsligt” att peka på inkommande kulturella problem, svårt och “känsligt” att peka på problematiken i de invandrartäta förorterna, svårt att vilja se islamistisk radikalisering. Den har gjort så att vi fått ett samhällsklimat där skandalen anses större om tex. polisen “brister i värdegrund” än om den misslyckas med brottsbekämpning osv.
Värdegrundsbekännelserna har till och med gjort att demokratisynen skiftat från den tidigare traditionella västerländska som säger att demokratins grundförutsättning är; åsiktsfrihet, fri åsiktsbildning, yttrandefrihet, fri debatt, till att man istället pekar ut bekännelse värderingar som demokratins grundförutsättning; den som inte bekänner sig till de värderingar som man döpt till; “de demokratiska värderingarna” är inte att definiera som demokrat och kan därmed legitimt utestängas. Först när alla delar de värderingar som ryms inom den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati. Därför kan inte debatten vara fri den måste villkoras så att den felaktiga åsikten inte skall påverka andra. Att vara “demokrat” är att bekänna sig till postmarxistiska värden.
Denna sk. “värdegrundsdemokrati” är anti-åsiktsfrihetsdemokrati, vilket traditionellt innebär; anti-demokrati.
Den rådande svenska över-ideologin och tillika den rådande värdegrunden är nästan identisk med den postmarxistiska nyvänsterns ideologi – minus uppfattningar om hur ekonomin bör utformas. Värdegrund och åsiktskorridor är neutral kring frågor som rör ekonomi; jobbskatteavdrag, a-kassenivåer, rut och rot avdrag, momssatser och ekonomisk fördelningspolitik etc., vilket gör att det är fritt fram att ha olika åsikter och uppfattningar i frågor som är ekonomiskt relaterade. I värderingsrelaterade frågor ligger dock över-ideologi och värdegrund som en våt filt över hela samhällsklimatet.
Detta doftar religionssubstitut. Att tro (på gud eller värdegrunden) är heligt. Att blanda in sakargument är ett tecken på tvivel.
Detta gör de “svenska politiker handfallna inför ödesfrågor”. Dagens ödesfrågor rör nämligen inte i första hand ekonomi, utan är just värderingsrelaterade.
(En viss förskjutning i värdegrund och över-ideologi har skådats de senaste året eller så. Borgerliga opinionsbildare och ledarskribenter på några av de etablerade massmedierna har börjat tassa i över-ideologins utkanter – och har med detta brunstämplats och misstänkliggjorts, även de står dock på sig någorlunda väl – vilket gjort att en viss förskjutning i värdegrunden har börjat synas.
LikeLike