Är Sveriges rättsväsen i kris?

Att döma av den strida ström larmrapporter och förstahandsskildringar som kommit de senaste månaderna är det helt rimligt att fråga sig ifall hela eller delar av svenskt rättsväsen befinner sig i kris. Den mest problemangripna myndigheten verkar vara polisen, men även domstolarna uppvisar bekymrande dålig form.

Med detta inlägg tänkte jag därför belysa hur utvecklingen sett ut vad gäller brottslighet, brottsbekämpning och lagföringsverksamhet (dvs. våra allmänna domstolar).

Låt oss till att börja med studera den historiska utvecklingen av anmälda brott samt dömda totalt sett. Fig. 1 visar antalet anmälda brott samt antalet dömda per capita sedan 1975.

graph2
Fig. 1

Antalet anmälda brott har ökat med nästan 70% per capita sedan 1975. För att följa denna utveckling borde antalet dömda per capita också ha ökat med ca. 70%, men tvärtom har det minskat med nästan 75%. Detta är extrema utvecklingar och främst det enorma tappet i antalet dömda är anmärkningsvärt. Antalet dömda år 2015 ligger 81% under den nivå antalet anmälningar 2015 skulle resulterat i om 1975 års nivå av dömda hade bibehållits. Detta hade inneburit att istället för dagens 1318 dömda per 100 000 invånare hade siffran varit hela 6900 dömda per 100 000 invånare.

Dock kan det ju vara så att nivån av dömda 1975 ej var helt rimlig, vilket kan ha föranlett en ändring i krav på bevisning eller dylikt. Det skarpa fallet 1975-1979 tyder på något sådant. För mer klarhet i detta krävs ytterligare studier.

En annan invändning mot att jämföra över en såpass lång tidsperiod är att den totala uppsättningen brottsrubriceringar samt domar har ändrats sedan 70-talet och att det därför gör jämförelse svår. Även ytterligare komplicerande faktorer kan anföras. Låt oss därför studera en mer begränsad mängd brottstyper och domar, nämligen brott mot liv och hälsa (brottsbalken 3 kap.). Här ingår bl.a. mord, dråp, grov misshandel och misshandel.

Fig. 2 visar brott mot liv och hälsa per capita sedan 1975.

andel_anmalda_domda_liv_halsa_1975-2015
Fig. 2

2011 var uppgången hela 256% jämfört med 1975 och för dessa allvarliga brott ter det sig mindre sannolikt att någon större andel av anmälningarna skulle gjorts pga. ökad anmälningsbenägenhet eller liknande metaorsaker. Dock skulle uppgången i någon grad kunna förklaras om brottsrubricering eller dylikt genom åren ändrats på sätt som ökar antalet anmälningar.

Antalet dömda per capita har överlag varit högre än nivån under 70-talet, men har inte hållit jämn takt med den stora ökningen av anmälningar. Det senaste knappa decenniet har dock inneburit en negativ trend för antalet dömda och nivån närmar sig 70-talets.

Fig. 3 visar antalet anmälningar om brott mot liv och hälsa per 100 000 invånare, antalet dömda, samt hur stor andel av anmälningarna som renderar en fällande dom.

antal_anmalda_domda_liv_halsa_1975-2015
Fig. 3

Vi ser att antalet dömda hållit relativt jämna steg med befolkningsutvecklingen men inte alls med den explosiva utvecklingen av antalet anmälningar. Andelen dömda ur samtliga anmälningar har 2015 minskat med ca. 70% sedan 1983 och är nu nere på endast 7,4%. Att för dessa grova brott fälla en skyldig för endast ca. 7 av 100 anmälningar är stötande dåligt.

Frågan är hur statens två brottsbeivrande huvudaktörer, polisen samt domstolarna, förhållit sig till den stora ökningen av anmälningar samt om man kan urskilja någon möjlig orsak till de drastiska fallen i antalet dömda.

Fig. 2 visar antalet polisanställda per anmält brott samt lagföringsbeslut per capita 2001-2015.

anmalda_brott_pr_polis_lagforing_pr_capita
Fig. 4

Antalet polisanställda har överlag hållit jämna steg med det ökade antalet anmälningar men antalet lagföringsbeslut per capita varierar trots det kraftigt under perioden. Detta pekar på andra orsakssamband än numerären inom polisen.

Jag har även studerat nyckeltal hos Sveriges domstolar under perioden 2001-2015, men deras statistik är tyvärr inte jämförbar över hela perioden. Fig. 3 visar den senaste perioden med jämförbar statistik, 2009-2015.

graph
Fig. 5

Antalet dömda per capita har fallit kraftigt under perioden, trots att antalet anställda inom domstolarna ökat jämfört med 2009 och att antalet avgjorda mål ökat eller ligger på samma nivå som 2009.  Fig. 4 och 5. indikerar sålunda att andra faktorer än antalet anställda inom polis och domstolar samt ärendegenomströmning ligger bakom minskningen i antalet dömda sedan 2009. Att identifiera dessa faktorer ligger dock utanför denna texts omfång.

Jag skulle hursomhelst vilja passa på att presentera annan intressant statistik. Fig. 4 visar antalet polisanställda per 100 000 invånare 2001-2015.

poliser_per_capita_2001-2015
Fig. 6

Som synes ökade antalet kraftigt mellan 2001 och 2011, med ca. 17%. Mellan 2011 och 2015 har dock antalet minskat med ca. 4%. Denna minskning kan vi också se effekten av i Fig. 4 genom ett ökat antal brott per polisanställd.

Fig. 7 visar enbart de som i polisens redovisning kategoriseras som poliser (alltså ej civil personal).

antal_poliser_per_capita_2001_2014
Fig. 7

Vi har här samma karaktär som i Fig. 6. En uppgång med 18,5% mellan 2002 och 2010, men en minskning 2010-2014 med 5,3%, dvs. en kraftigare nedgång än bland de civilanställda.

Som bekant är diskussionerna om antalet poliser samt polisens synlighet ute i samhället högaktuella. En fråga är hur dessa faktorer utvecklats på längre sikt. Fig. 8 jämför antalet poliser per 100 000 invånare med 50 års mellanrum, 1965 och 2015. Siffrorna för 1965 är ungefärliga och har erhållits av polisens HR-enhet samt av äldre poliser.

poliser_yttre_tjanst_1965_2015
Fig. 8

Trots att antalet poliser per 100 000 invånare ökat med 33% sedan 1965 har antalet i yttre tjänst minskat med 27% och i synlig yttre tjänst med hela 56%. Rimligen beror detta åtminstone till viss del på ökad administration samt ökad brottskomplexitet. Notera även att administrationen i yttre tjänst nu är påtaglig, varför synligheten minskat.

Avslutningsvis, låt oss se till hur svensk polis står sig i jämförelse med andra europeiska länder. Fig. 9 visar antalet poliser per 100 000 invånare inom EU år 2007, dvs. det senaste året som redovisas hos Eurostat.

police_officers_pr_100k_inhabitants_highlight
Fig. 9

Hela Norden ligger på en låg nivå, vilket kan fungera under gynnsamma förutsättningar. En faktor Sverige har till sin nackdel är dock landets stora yta, vilket ger extremt få poliser per areaenhet. Fig. 10 visar antalet poliser per kvadratmil år 2007.

police-officers-per-area-unit_highlight
Fig. 10

De större länderna i Norden har extremt låg densitet även jämfört med andra stora EU-länder som Tyskland, Frankrike och Spanien. Tyskland har t.ex. 17,5 gånger fler poliser per kvadratmil än Sverige trots att Sverige endast är 25% större till ytan än Tyskland. Dessa förhållanden skapar förstås stora besvär i att förebygga och beivra brott i avlägsna och glest befolkade delar av Norden.

En annan påverkande faktor för hur liten polisstyrka som kan fungera är förstås brottsnivån. Fig. 11 visar antalet poliser per begånget mord i respektive EU-land.

police_officers_pr_commited_homocide_highlight
Fig. 11

Även här ligger Sverige dåligt till och indikerar att förhållandena i Fig. 9 och 10 kan vara problematiska.

Att jämföra brottslighet och brottsbekämpning mellan liknande länder är värdefullt för att bedöma ländernas relativa prestation. Jag har tidigare här på min blogg använt mig av dansk brottsstatistik och då de svenska och danska rättssystemen är jämförelsevis likartade [1], kan vi i många fall göra meningsfulla jämförelser av ländernas brottsbekämpningsresultat.

Fig. 12 visar antalet anmälda brott per 100 000 invånare under perioden 2010-2015 för Sverige respektive Danmark.

anmalda_brott_per_capita_dk_se_2010-2015
Fig. 12

Sverige har i jämförelse med många andra länder ett stort antal anmälda brott, men även Danmark ligger relativt högt. Respektive lands lagstiftning samt statistikföringsmetoder spelar in här, varför det är svårt att göra helt rättvisande jämförelser. Ur Fig. 12 kan vi dock konstatera att Danmark har en positiv trend och Sverige en negativ. Mellan 2010 och 2015 har antalet anmälda brott per 100 000 invånare i Danmark minskat med 19% medans de i Sverige ökat med 5,5%.

Fig. 13 visar hur stor andel av samtliga brott som 2010-2015 klarats upp i Sverige respektive Danmark.

uppklaring_dk_se_samtliga_brott
Fig. 13

Samma förbehåll som för Fig. 12 gäller, men det är intressant att notera en klar divergens från liknande nivåer 2010. I Danmarks fall gäller dessutom att uppklaring innebär fällande dom, medans det i Sverige endast innebär att man väcker åtal mot en misstänkt (vilken sedan eventuellt frias). I Danmark resulterade år 2015 hela 23,6% av alla anmälningar i en fällande dom. I Sverige resulterade endast 14,2% av alla anmälningar i väckt åtal, och alltså  en ännu mindre andel i fällande domar.

Jämförelseosäkerheten mellan länder minskar som regel när man jämför mer specifika brottskategorier [1]. I Fig. 14 har jag valt att visa statistik för inbrott i bostad och liknande.

bostadsinbrott_dk_se_2001-2015
Fig. 14

Enligt [1] är denna brottskategori i mycket hög utsträckning jämförbar mellan Sverige och Danmark och därför extra intressant. Trots att antalet rapporterade inbrott per 100 000 invånare är runt tre gånger fler än i Sverige resulterade år 2015 hela 9,6% av alla anmälningar i en fällande dom. För Sveriges del resulterade samma år endast 2,6% av alla anmälningar i väckt åtal, och alltså en ännu mindre andel i fällande domar. Då denna brottskategori är jämförbar mellan Danmark och Sverige har vi här ett tydligt exempel på det svenska rättsväsendets utomordentligt dåliga funktion vad gäller vardagsbrottslighet.

Slutsatser

Denna genomgång ger en dyster bild av Sveriges långsiktiga utveckling av brottsfrekvens samt förmåga till beivrande av brott. Trots att både polis och domstolar expanderar klarar de inte att hålla jämna steg med brottsutvecklingen vare sig vad gäller grova brott eller vardagsbrottslighet som inbrott.

Orsakerna till dessa misslyckanden klarläggs inte av denna genomgång, men de är sannolikt sammansatta. Dels är antalet poliser i Sverige fortfarande relativt få i ett internationellt perspektiv, dels har ökad numerär inom både polis och domstolar inte räckt för att hejda den negativa utvecklingen. Troligen krävs ytterligare ökade numerärer parallellt med organisatoriska och metodologiska förbättringar för att hejda och vända den långvarigt negativa utvecklingen.


Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm


Referenser

[1] https://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800021441/1371914732382/1999_internationella_jamforelser_av_kriminalstatistik.pdf

 

 

 

 

 

Advertisements

4 thoughts on “Är Sveriges rättsväsen i kris?”

  1. Hej!

    Deprimerande men viktig sammanställning. Jag kommer osökt (?) att tänka på elefanten i rummet, särskilt med din sammanställning om förövare av våldtäkter i färskt minne, nämligen den potentiellt stora skillnaden mellan Danmark och Sverige: andelen befolkning med utom-europeisk bakgrund. Jag vill inte gärna tillskriva “invandringen” som orsak till allt ont, men här synes mig den vara en ganska logisk förklaring på den stora skillnaden i anmälda brott. Jag tror nämligen inte att etniska svenskar eller danskar skiljer sig särskilt mycket vad gäller brottsbenägenhet. BRÅ:s rapport från 2005 (skandal att det inte finns någon senare sammanställning) visar ju på en tydlig överrepresentation. Vad tror du om det?

    Like

  2. Förfärande statistik med frågetecken i t ex hur Sverige väljer att hantera information om uppklarning, organisatoriska problem med nedgång i antal poliser i yttre tjänst mm. De migrationspolitiska aspekterna är också kolossala.
    Har du fått någon reaktion från Ygerman som ju är den operativt ansvarige just nu?

    Like

  3. Som jurist kan jag inte annat än att förföras, och tycker denna framställning var pedagogisk och balanserad. Även om jag inte är någon stjärna på siffror och diagram så tycker jag mig ändå skönja en bild där Sverige utmärker sig på så vis med ett givmilt straffrättssystem där rättskipning, dvs fällande dom tycks lysa med sin frånvaro. Märkligt kan tyckas, eftersom det råder fri bevisföring i Sveirge och att åklagaren (den ansvarige) har rätt vida ramar att verka inom ( jag tänker främst på häktning och avlysning etc). Jag tror problemet är att det lägs för lite resurser på brottsuppklaring och att vi har en ineffektiv rättsprocess som i dag går på tok för långsamt och dessutom underbemmande domstolar. De flesta jurister och advokater jobbar i storstadsområdena och domstolarna har svårt att finna kompetensförsöjning.

    “I Danmark resulterade år 2015 hela 23,6% av alla anmälningar i en fällande dom. I Sverige resulterade endast 14,2% av alla anmälningar i väckt åtal, och alltså en ännu mindre andel i fällande domar.”

    Det måste ju om något innebära att den i Danmark har ett bättre rättssystem dvs domstolsprocess och lägre uppställda rekvisit vid utdömandet av brotten, så att det slutligen går att lagföra. Säkerligen också färre rabatter vid själva straffmätningen (gissning). Sedan fler poliser ute på fält och som inte är fast i en gigantisk byråkratisk maskineri såsom det är här, utan på riktigt får göra sitt jobb.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s