En uppgörelse med det mångkulturella projektet

Under de senaste knappa hundra åren har Sverige gått från att vara en i det närmaste total monokultur till att vara en mångkultur, vilket bl.a. indikeras av andelen utrikes födda i landet (Fig. 1).

Fig. 1

Den svenska mångkulturen är numera inte begränsad till inkludering av angränsande kulturella varianter utan är i stora delar vad vi skulle kunna kalla en mångkultur av fullspektrumnatur. Detta har primärt drivits av vår sedan 1970-talet omfattande och generellt ökande asylinvandring (Fig. 2), där människor från ofta radikalt annorlunda kultursfärer anlänt till Sverige.

Fig. 2

En relevant fråga i detta sammanhang är hur andra länder kulturellt och värdemässigt förhåller sig till Sverige. God vägledning kan fås ur Inglehart–Welzels kulturkarta, vilken är skapad ur data från World Values Survey [1] (Fig. 3).

Fig. 3

I denna tvådimensionella graf ser vi att Sverige och Norden ligger i den ena extremen och afrikanska/islamiska länder i den andra. Med anledning av detta faktum är det för förståelse av påverkan intressant att informera sig om hur stor invandringen till Sverige varit från afrikanska/islamiska länder, samt hur stor gruppen andra generationens invandrare med ursprung i dessa länder är.

Det finns tyvärr inte någon allmänt tillgänglig svensk statistik över tid kring invandrares nationella bakgrund, men med lite ansträngning har det gått att vaska fram SCB-statistik för perioden 2011-2015 vad gäller första och andra generationens invandrares bakgrund. Det totala antalet första och andra generationens invandrare från afrikanska/islamiska och liknande länder i Sverige (här kallade MENA+^[a]) visas i Fig. 4.

Fig. 4

Som synes har det varit en kraftig uppgång om nästan 30% sedan 2011 och i slutet av 2015 utgjorde gruppen MENA+ 12,8% av Sveriges befolkning. Det totala antalet första och andra generationens invandrare utgör som jämförelse 30,8% (drygt tre miljoner människor) av Sveriges befolkning.

Fig. 5 visar de tio till antalet största grupperna ur MENA+ i Sverige.

Fig. 5

Irak är etablerat klart största grupp, med Syrien som ökar kraftigt. Samtliga grupper ökar faktiskt, inte minst gruppen av de med bakgrund i Somalia, som f.ö. i Danmark visat sig vara svårt överrepresenterade i viss brottsstatistisk – vilket jag skrivit om här och här.

För att kunna diskutera graden av potentiella problem i MENA+-gruppens integration/kulturella acklimatisering i Sverige behöver man få en uppfattning om hur olika människor med ursprung i dessa länder är jämfört med den svenska majoritetsbefolkningen. För detta kan vi använda oss av World Values Surveys [1] dataset av värderingsundersökningar från stora delar av världen. Av länderna i Fig. 5 ingår endast Irak och Libanon i World Values Surveys senaste undersökningsomgång. Då Irak av dessa två är representerat av klart flest människor i Sverige, låt oss jämföra värderingar mellan Irak och Sverige^[b].

Vi börjar med att undersöka skillnader i ett par moraliska värderingar:

Fig. 6

Fig. 7

Synen på abort (Fig. 6) är i princip diametralt motsatt och synen på skilsmässa (Fig. 7) skiljer sig kraftigt, där människor i Irak har en blandad men generellt skeptisk inställning till fenomenet.

Låt oss vidare studera skillnader i hur man ser på sin boendemiljö. “Mentioned” betyder att respondenten instämmer i påståendet. I t.ex. Fig. 8 betyder det att drygt 70% av de irakiska respondenterna inte vill ha ogifta par som grannar.

Fig. 8

Fig. 9

Fig. 10

Fig. 11

Stor skepsis råder bland människor i Irak mot ogifta par (Fig. 8) samt mot homosexuella (Fig. 9). Det är också stora skillnader i synen på invandrare (Fig. 10) och på andra religioner (Fig. 11). Här skall man dock ha i minnet att det i det svenska majoritetssamhället tenderar vara oacceptabelt att uttrycka skepsis mot invandrare samt andra religioner, vilket kan göra de svenska siffrorna mindre representativa.

Åsikter kring jämställdhet, religion och vetenskap visas nedan:

Fig. 12

Fig. 13

Fig. 14

Skepsisen i Irak mot undervisning om andra religioner är till skillnad från i Sverige tämligen utbredd, med en majoritet emot det (Fig. 12). Den egna religionen hålls däremot högt, så högt att nästan samtliga sätter den över vetenskap (Fig. 13). Vad gäller högre utbildning för kvinnor är bilden inte lika dyster, dock klart mer så än i Sverige (Fig. 14).

Låt oss till sist kort studera respektive nationalitets syn på demokrati:

Fig. 15

Fig. 15 visar kanske något överraskande att även i Irak verkar idén om demokrati vara populär, med nästan 90% stöd. Fig. 16 nyanserar dock detta genom att påvisa skillnader i uppfattningen om vad demokrati innebär, här specifikt genom religionens roll.

Fig. 16

Som synes anser en majoritet i Irak att religiösa auktoriteters inflytande i ett demokratiskt system är naturligt. Denna strömning kallas i länder som Irak som bekant islamism.

Fig. 17 visar slutligen att irakiernas inställning till kvinnors rättigheter i en demokrati till skillnad från svenskarnas är något ambivalent.

Fig. 17

Ur denna översiktliga jämförelse av irakiers och svenskars värderingar är det klart att de två nationaliteterna överlag har väldigt olika syn på det mesta i tillvaron. Enligt kulturkartan i Fig. 3 finns det vidare ingen större anledning att misstänka att övriga nio nationaliteter i Fig. 5 skulle skilja sig markant från den irakiska.

Ur detta uppkommer ett par följdfrågor:

1. Givet att invandrare bosatt sig i Sverige, i vilken utsträckning kan man då anta att de överlag skiftar värderingar till att bli klart mer i linje och därmed kompatibla med det svenska majoritetssamhällets?
2. Givet att värderingarna ej ändras nämnvärt, hur stort problem utgör det?

Den text om hedersförtryck jag publicerade för ett par månader sedan ger viss vägledning vad gäller 1 (och 2).  Invandrare med ursprung i MENA+ är i hög grad religiösa och utövar i hög grad hedersförtryck mot sina barn och ungdomar. Barnen visar sig dessutom i högre grad än sina föräldrar vara mycket troende. Inget av dessa karaktärsdrag är näraliggande den svenska majoritetsbefolkningens och skillnaderna borde kunna vara källor till komplikationer.

Det finns vidare en rad undersökningar kring främst religiösa gruppers värderingar i Europa, t.ex. den tyska “Fundamentalism and out-group hostility – Muslim immigrants and Christian natives in Western Europe” [2], vilken bl.a. visar att graden av muslimsk religiös fundamentalism är klart mer utbredd än dito kristen, vilket också rimligen utgör en källa till komplikationer.

Givet ovanstående är en lockande hypotes att invandrare från MENA+ och den svenska majoritetsbefolkningen av värderingsmässiga skäl drar sig för att interagera och dela vardag genom att bo i samma områden. En svensk studie från Linnéuniversitetet, “Ethnic Segregation, Tipping Behavior and Native Residential Mobility” [3] visar att utomeuropeiska invandrare bor mer segregerat i Sverige än europeiska dito. Vidare finns en tröskelkoncentration om 3-4% utomeuropeiska invandrare i ett område då “etniska” svenskar börja flytta ifrån området. I fallet europeiska invandrare är tröskelkoncentrationen 9-10%. Studien diskuterar huruvida värderingsmässiga skillnader kan vara delförklarande faktorer till det observerade.

Doktorsavhandlingen “Det bästa för mitt barn” [5] belyser dessa värderingsmässiga skillnader, eller i alla fall en blandning av upplevda och antagna sådana, genom djupintervjuer av nyblivna “medelklassmammor”. Så gott som samtliga av dessa uppger att de aktivt väljer bort mångkultur till förmån för sammanhang som domineras av traditionellt svenska värden och miljöer. Samtidigt säger de att de vill att deras barn skall växa upp i en kulturellt blandad miljö. Denna motsägelse speglar väl motsättningarna i det svenska mångkulturella samhället, där retorik och deklarerad ståndpunkt ofta går stick i stäv med det praktiska handlandet. Detta torde vara en avgörande kraft för det segregerande svenska samhällets fortbestånd och expansion.

En god illustration av den enorma segregation som råder i vissa delar av Sverige ges f.ö. av Fig. 18, vilken visar andelen utrikes födda röstberättigade i Stockholmsområdet Järva (Rinkeby, Tensta, Husby m.fl) år 2010 (källa: SCB).

Fig. 18

Alternativ metod för studie av kulturell acklimatisering

Utöver information om antalet första och andra generationens invandrarinvånare, det som ges av t.ex. [2] samt svenska studier likt den som låg till grund för min studie av hedersförtryck vore det intressant att om möjligt få bättre översikt av processen med kulturell acklimatisering. Ett sätt att få det är att studera hur föräldrar med invandrarbakgrund väljer att namnge sina barn. Den tyska studien “From Hasan to Herbert: Name-Giving Patterns of Immigrant Parents between Acculturation and Ethnic Maintenance” [4] gör just det för tre invandrargrupper i Tyskland, nämligen de med

1. Turkisk bakgrund
2. Bakgrund i Italien, Spanien eller Portugal
3. Bakgrund i forna Jugoslavien

Antagandet är att namngivingen speglar föräldrarnas benägenhet att anpassa sig till värdlandet, detta genom namn vilka uppfattas som med ursprung i värdlandet, med ursprung i föräldrarnas hemland eller något däremellan.

Studien visar att ett stort religiöst, kulturellt och socialt avstånd till värdlandet och dess majoritetsbefolkning samt låg utbildningsnivå gör föräldrar mindre benägna att välja namn med ursprung i värdlandet, och mer benägna att välja namn med ursprung i hemlandet. Följaktligen gav föräldrar med turkisk bakgrund klart oftare än de i grupp 2 och 3 sina barn namn vanliga i hemlandet (samt 3 oftare än 2). Detta anses tyda på en lägre grad av kulturell acklimatisering hos främst 1, men också hos 3 än hos 2.

För att göra motsvarande studie i Sverige krävs ej allmänt tillgänglig specifik data, men jag har ur namndata från SCB gjort en approximativ jämförelse genom att studera samtliga namn som givits gossebarn i Sverige i minst två fall under ett år under perioden 2004-2015 (4866 namn). Dessa namn har jag klassificerat utefter min uppfattning av dess bakgrund enligt följande indelning:

1. Väst- och Nordeuropa samt engelskspråkiga länder
2. MENA+
3. Övriga

En risk med detta tillvägagångssätt är givetvis felklassificering av namn, men då distributionen av namn är sådan att ett relativt fåtal ges i en absolut majoritet av antalet namngivningar (Fig. 19) är risken ändå relativt liten, speciellt då de vanliga namnen oftast är lättklassificerade.

Fig. 19

Då låg benägenhet till kulturell acklimatisering verkar vara en faktor förknippad med segregation ([4]), kriminalitet (vilket jag berört i tidigare inlägg), dåliga skolresultat (vilket jag berört här), radikalisering samt dålig ekonomisk utveckling och arbetsmarknadskoppling vore det bra ifall här observerad utveckling pekar på ökande benägenhet.

En ytterligare komplicerande faktor för framsteg totalt sett är att antalet personer med invandrarbakgrund fortsatt ökar i Sverige (Fig. 2), vilket gör en minskning av det absoluta antalet svagt kulturellt acklimatiserade än svårare att uppnå.

Fig. 20 visar förändringen av antalet namngivningar per kulturgruppering under perioden 2004-2015.

Fig. 20

Som synes pekar kurvorna längre bort från den svenska kultursfären åt fel håll. MENA+-namn ökar kraftigt (+130%) liksom namn ur gruppen “Övriga” (+82%).

Fig. 21 visar andelen namngivningar ur respektive grupp (notera att den vertikala skalan är bruten).

Fig. 21

År 2015 utgjorde antalet namngivningar ur MENA+-gruppen 10% av det totala antalet. Det är härur intressant att försöka bilda sig en uppfattning om hur stor andel namngivningar av föräldrar med ursprung i MENA+ som resulterar i namn med ursprung i MENA+. Till skillnad från i [4] har vi dock inte tillräckligt med information för att göra annat än uppskattningar och utgå ifrån vissa till synes rimliga antaganden.

Till att börja med är det rimligt att anta att en mycket stor andel föräldrar med ursprung i MENA+ är första generationens invandrare, detta då de flesta ur denna grupp invandrat relativt nyligen. Vidare torde pga. kulturellt och socialt avstånd till majoritetsbefolkningen de flesta bilda förhållanden med andra ur MENA+-gruppen. Åldersfördelningen för dessa första generationens invandrare är generellt sådan att vuxna i barnafödande ålder är överrepresenterade, men å andra sidan är könsfördelningen något skev (se t.ex. här). Sammantaget kan man nog rimligtvis säga att den resulterande avvikelsen gentemot majoritetsbefolkningen inte är speciellt stor. Antalet födslar per kvinna i MENA+-länder är dock generellt klart högre än i Sverige [6], vilket kan antas ha viss effekt även i Sverige.

Totalt sett verkar det rimligt att anta att invandrare ur gruppen MENA+ producerar något fler barn per person än motsvarande ur gruppen 1 ovan (Väst- och Nordeuropa samt engelskspråkiga länder).

2011 utgjorde första generationens invandrare från MENA+ 6,4% av befolkningen, år 2015 var andelen 8%. Detta skall ställas mot andelen namngivningar med namn från MENA+ om 7,4 respektive 10% för 2011 samt 2015. Då osäkerheten enligt ovan dock är såpass stor är det inte möjligt att tillförlitligt bedöma hur stor andel namngivningar av föräldrar med ursprung i MENA+ som resulterar i namn med ursprung i MENA+. Istället får vi nöja oss med att konstatera att den ökning vi ser i Fig. 21 sannolikt inte är av godo för Sveriges ansträngningar att hantera landets asylinvandring.

Samhällsekonomiska effekter av asylinvandring

Dessa är till skillnad från värdeskillnadseffekter belysta i relativt stor omfattning även i allmänmedia, så jag lyfter inte fram relaterade utredningar och rapporter här. Kontentan av dem är dock i vad jag vet samtliga fall att asylinvandringen som den sett ut sedan 1970-talet är kostsam, med nivåer från närmare hundra miljarder kr per år till flera hundra miljarder kr per år. Här skall dock sägas att kostnader i det lägre spannet härrör från de äldre utredningarna. Dagens totala kostnad ligger sannolikt i regionen flera hundra miljarder kr per år. Den sammantagna effekten på samhället illustreras hursomhelst sannolikt ganska väl i Fig. 22.

Fig. 22

En aspekt jag dock inte sett behandlas ordentligt är vissa typer av undanträngningseffekter, dvs. samhälleliga resurser som tas i anspråk pga. asylinvandringen vilka annars hade utnyttjats av den inhemska befolkningen.

En intressant sådan effekt är boenderelaterad. Vad kostar det samhället att stora, centralt belägna bostadsområden bebos av människor som till stor del inte är självförsörjande (illustration i Fig. 18), när de vid klart mindre asylinvandring sannolikt hade bebotts av människor i självförsörjning och med en i övrigt god koppling till det svenska majoritetssamhället? Hur hade geografiskt och infrastrukturmässigt attraktiva områden som Järva i centrala stor-Stockholm utvecklats utan det omfattande utanförskap som nu präglar området? Det expansiva och välmående medelklassområdet Ursvik som växer fram på andra sidan E18 från Rinkeby sett ger troligen en indikation.

En annan angelägen fråga är vad det kostar det svenska samhället att vara i det närmaste konstant upptaget med att diskutera och hantera konsekvenser av det mångkulturella projektet. Tid, pengar och energi som hade kunnat läggas på att utveckla och förbättra Sverige i alldeles avgörande frågor, som t.ex. den om våra framtida (och hotade) position som kunskapsnation med ett högteknologiskt baserat näringsliv.

Diskussion

Givet de proportioner det svenska mångkulturella projektet sedan 1970-talet antagit kan man sannolikt klassificera det som ett av de största och mest omvälvande Sverige tagit sig för under sin tusenåriga dokumenterade historia. Detta särskilt med tanke på att det inte varit eller är ett externt projekt (likt erövring av främmande land o.dyl.), utan ett internt som sker på svensk mark, mitt i och med det svenska samhället, och med många allvarliga problem förknippade med hantering vid motgång och misslyckande.

Med tanke på de enorma insatserna i detta projekt (bl.a. enligt redogörelserna ovan), är det faktiskt helt häpnadsväckande att det genomförts så gott som utan föregående analys och redig granskning under projektets gång. 40 år efter start kan vi konstatera att projektet i många avseenden behöver ses som ett misslyckande, eller i alla fall som ett med många mycket allvarliga problem.

Inte ens moraliskt och humanitärt kan projektet egentligen ses som något annat än mycket tvivelaktigt. Delar av de enorma resurser som lagts på att hjälpa runt två miljoner människor i Sverige hade kunnat läggas på att starkt bidra till en dräglig tillvaro och ljusnande framtid för sannolikt åtskilliga tiotals miljoner människor runt om i världen^[c]. Inklusive bonus i form av ett klart mer välmående och välfungerande Sverige.

---

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm

---

Noter

[a] Afghanistan, Albanien, Algeriet, Angola, Armenien, Azerbajdzjan, Bahrain, Belize, Benin, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brunei Darussalam, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska Rep., Djibouti, Egypten, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Gabon, Gambia, Ghana, Guinea, Indonesien, Irak, Iran, Jemen, Jordanien, Jugoslavien, Kamerun, Kazakstan, Kenya, Kirgistan, Kiribati, Kongo, Kongo, Demokratiska Rep., Kosovo, Kuwait, Lesotho, Libanon, Liberia, Libyen, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Mali, Marocko, Mauretanien, Mocambique, Moldavien, Montenegro, Namibia, Nauru, Niger, Nigeria, Okänt, Oman, Pakistan, Palestina, Qatar, Rwanda, Saudiarabien, Senegal, Serbien, Serbien och Montenegro, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Swaziland, Sydafrika, Sydsudan, Syrien, Tadjikistan, Taiwan, Tanzania, Tchad, Togo, Tonga, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan, Zambia, Zimbabwe

[b] 90,1% i Sverige-gruppen identifierar sig som “White / Caucasian White”, vilket kan tas för att i praktiken i mycket stor utsträckning representera Sveriges majoritetsbefolkning.

[c] Ämnesområdet och frågeställningen hur svensk och i stort internationell hjälp till utsatta skulle kunna utformas för bättre resultat än de hittillsvarande kräver egen fördjupning och delvis annan expertis.

Referenser

[1] http://www.worldvaluessurvey.org/
[2] https://www.wzb.eu/sites/default/files/u6/koopmans_englisch_ed.pdf
[3] https://cms.lnu.se/polopoly_fs/1.113520!Emma%20Neuman%20Paper%201-4.pdf
[4] http://www.polsoz.fu-berlin.de/soziologie/arbeitsbereiche/makrosoziologie/mitarbeiter/lehrstuhlinhaber/dateien/Gerhards-Hans_American_Journal_of_Sociology_2009.pdf
[5] http://oru.diva-portal.org/smash/get/diva2:794168/FULLTEXT01.pdf
[6] http://data.worldbank.org/indicator/SP.DYN.TFRT.IN?