Det sägs ju att det är lätt att bli hemmablind, och om hemmet är Sverige stämmer detta talesätt ypperligt för att beskriva hur en stor del av den svenska befolkningen uppfattar landets utveckling och vad det genomgått sedan 1960-talet. I ett jämförande perspektiv är det som skett i Sverige sedan dess i realiteten unikt, inte minst på grund av skeendets omfattning och hur det avviker från jämförbara länders. Ändå ses det av många svenskar som en självklarhet, som något oundvikligt och något som inte kan och absolut inte får ifrågasättas.
Vad är då detta “självklara” och “oundvikliga”? Det är den demografiska utveckling Sverige haft sedan 1960-talet.
Demografi
Figur 1 visar att Sveriges befolkning ökat med drygt 25% sedan 1970, från lite över 8 miljoner 1970 till lite över 10 miljoner 2017.
Det är i sig inget konstigt att ett lands befolkning ökar, eller att den ökar snabbt – vilket under de senaste dryga 50 åren varit fallet för Sveriges del. Det finns dock ett par faktorer i fallet Sverige som gör ökningen anmärkningsvärd.
Vi börjar med att studera figur 2, vilken visar antalet utfärdade uppehållstillstånd via asylsystemet över tid.
Vi studerar sedan figur 3, vilken visar det totala antalet barn en kvinna föder [a], beroende på vilken typ av land hon kommer ifrån [1].
Av figuren framgår att kvinnor födda i länder med både medel (t.ex. Egypten, Irak, Pakistan) och låg (t.ex. Somalia, Afghanistan, Eritrea) HDI [b] föder fler barn än vad kvinnor födda i Sverige gör. Varje kvinna behöver typiskt i snitt föda lite drygt två barn för att de inte skall bidra till att befolkningen minskar. Och som synes gör kvinnor med svensk bakgrund inte det, och har inte gjort det på länge. De har alltså sedan åtminstone 1970 lämnat ett negativt bidrag till folkmängden i Sverige. Kvinnor med bakgrund i låg- och medel-HDI länder har tvärtom bidragit till en befolkningsökning. Till detta läggs som sagt en stor mängd människor som invandrat via asylsystemet och vi har totalt sett en avsevärd befolkningsökning, vilken uteslutande utgjorts av människor med invandrarbakgrund och i en förkrossande utsträckning av människor med asylinvandrarbakgrund. Detta kan man också direkt se om de röda linjerna i figur 2 respektive 3 jämförs och man konstaterar att de i hög utsträckning följer varandra. Och mycket riktigt är siffrorna likartade: Den totala befolkningsökningen sedan 1980 är 1 800 000 personer och 1 650 000 asylrelaterade uppehållstillstånd utfärdats under samma tid.
Det pågående befolkningsskiftet som konstaterats ovan kan också illustreras som i figur 4:
Här syns den dramatiska förändringen tydligt. Människor med främst, som vi visat ovan, asylbakgrund ökar kraftigt och människor med svensk bakgrund åldras och minskar kraftigt i yngre åldrar. Detta pga. att de som visats i figur 3 fött för få barn.
Inte minst i våra större städer är detta dramatiska skifte och pågående förändring sedan länge synlig i de flestas vardag. Det kan också illustreras med hjälp av statistik från SCB gällande t.ex. Malmö, inklusive en enkel prognos för åren fram till 2022 (figur 5).
Som synes är människor med svensk bakgrund (inrikes födda med två inrikes födda föräldrar) i klar minoritet och kommer enligt prognosen år 2022 endast att utgöra ca. 38% av stadens befolkning i åldrarna 0-64 år.
Sverige som helhet följer Malmös utveckling, vilket f.ö. även Stockholm och Göteborg gör. Dock är siffrorna ännu inte är lika dramatiska. När och om människor med svensk bakgrund kommer att hamna i minoritet är oklart, men att människor med traditionellt svensk bakgrund vid någon tidpunkt kommer att göra det verkar tämligen säkert. En enkel projektionsmodell utifrån utfall för åldrarna 0-64 år åren 2002-2017 får tjäna som illustration över principen i ett möjligt förlopp (figur 6):
Humankapital
När vi konstaterat att det pågått och pågår en mycket omfattande demografisk förändring i Sverige är frågan vilka konsekvenser det fått och kommer att få för samhället. En avgörande faktor är de nya invånarnas utbildningsnivå. Figur 7 visar att den bör vara lägre i samtliga asylursprungsländer.
Figur 8 ger detaljer för stora asylinvandringsländer till Sverige och illustrerar också de enorma skillnader som råder mellan svensk utbildningsnivå och dessa asylinvandringsländers.
Kan detta bära sig och generera de inkomster som behövs för att över tid vidmakthålla levnadsstandarden i Sverige? Att döma av vad en större andel av människorna med ursprung i asylinvandringsländerna de facto tjänar i Sverige är svaret klart nej. Se figur 9, vilken exkluderar transfereringar (bidrag).
Ca. 10% av Sveriges arbetsföra befolkning kan uppskattas bo i utanförskapsområden som de i figur 9. 10% utgör troligen ca. 2/3 av antalet arbetsföra med asylbakgrund. Skulle alla arbetsföra i Sverige tjäna som medianinkomsttagaren i Rosengård skulle Sverige befinna sig på en ekonomisk nivå liknande den i Sudan(!) Husby motsvarar ungefärligen Tjeckien eller Trinidad och Tobago. Det råder alltså ingen tvekan om att Sverige kommer att bli ett radikalt annorlunda och mycket fattigare land ifall det svaga ekonomiska värdeskapandet i våra utanförskapsområden skulle bli svensk norm.
För Sveriges framtida välstånd är förstås barnens prestation i skolan avgörande, och här syns en bekymrande skillnad mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund. Figur 10 visar, per bakgrund, andelen elever i åk 9 som uppnått kunskapskraven i alla ämnen.
Trenden är svagt positiv över tid för de inrikes födda, men negativ för de utrikes födda. Dessutom presterar elever med två utrikes födda föräldrar kontinuerligt klart sämre än vad de med minst en inrikes född förälder gör. Skulle Skolverket publicera data för dem med två inrikes födda föräldrar ligger det nära tillhands att anta att de skulle prestera bäst av alla grupper.
Den sämre prestationen för de med två utrikes födda föräldrar är extra problematisk då dessa grupper över tid ökar i elevunderlaget (figur 11).
Den klart sämst presterande gruppen, utrikes födda, har som synes nästan fördubblat sin andel sedan 2010.
Man kan också observera den försvagade anknytningen till Sverige hos nyfödda, vilket i figur 12 illustreras genom en ökande andel med två utrikes födda föräldrar. Detta bådar troligtvis inte gott för framtida studieresultat.
Kultur
Vid sidan av kunskap (humankapital) har mjukare aspekter som värderingar, syn på samhällets organisation, individualism, jämställdhet och religiositet samt dess inverkan på samhället avgörande påverkan på samhällets funktion. Det har också förekomsten av skillnader vad gäller dessa aspekter bland befolkningen. Råder det en hög grad av samsyn mellan olika befolkningsgrupper finns det rimligen goda förutsättningar för samhällsstabilitet och god samhällsfunktion. Råder det tvärtom många olika uppfattningar inom dessa centrala områden bör förutsättningarna för samhällsstabilitet och god samhällsfunktion vara sämre.
Hur stora är då dessa skillnader i Sverige? Det skrev jag en del om under 2016, bl.a. i mitt resonemang kring det s.k. mångkulturella projektet. Det finns också en del akademiskt fältarbete och forskning på detta ämne, dock klart mindre än vad det borde göra med tanke på frågornas betydelse för inte minst Sverige. Hela förhållandet kan dock till stor del sammanfattas i World Values Surveys kulturkarta, vilken visas i figur 13.
Som synes ligger Sverige mest extremt till av samtliga västländer, längst upp i det högra hörnet. Sveriges placering innebär högre grad av självförverkligande/individualism och sekulära värden än något annat mätt land. Samtidigt består hela den svenska, avsevärda befolkningsökningen av människor från den motsatta extremen, nere i det vänstra hörnet. Bryter man ned vad denna avsevärda skillnad betyder ser man att vi med dessa olika ursprung tycker helt olika om så gott som allt väsentligt, vilket rimligen fundamentalt påverkar vilka förutsättningar samhället har för att fungera. Har man väldigt olika åsikter i avgörande frågor är det ju helt enkelt svårt att komma överens om en gemensam väg framåt.
Jag brukar prata om kulturell kompatibilitet, vilken indikerar hur väl uppsättningarna av värderingar mellan olika befolkningsgrupper fungerar tillsammans. Svenskar har t.ex. rimligen överlag lättare att komma överens i värderingsfrågor med en norrman eller dansk än med en jemenit eller irakier. Detta område skulle f.ö. behöva beforskas avsevärt mer än vad som gjorts, då det av allt att döma är avgörande i en värld med omfattande migration.
Det har dock gjorts relevant forskning vid SOM-institutet i Göteborg, där men studerat mellanmänsklig tillit som funktion av andelen med utländsk bakgrund där man bor [2] (figur 14).
Efter kontroll för andra faktorer visar det sig att den mellanmänskliga tilliten minskar när andelen med utländsk bakgrund i ens boendeområde ökar. Mest minskar tilliten i sitt eget boendeområde. Detta är i linje med resonemanget ovan att stora skillnader orsakar en högre grad av problem.
De avsevärda skillnaderna mellan traditionella svenskars värderingar och asylinvandrares hade varit mindre problematiska ifall de senare i hög grad hade anammat svenska värderingar. Det finns dock inte mycket som tyder på att så är fallet, utan värdesegregationen verkar i många fall vara fortsatt avsevärd även efter lång tid i Sverige. Förbluffande nog finns det dock ingen ordentlig forskning på detta område, trots dess sannolikt avgörande betydelse. Vi kan dock se att den fysiska segregationen under lång tid varit ökande i Sverige samt att kunskaper i svenska inte sällan är bristfällig även efter lång tid i landet. Detta gäller även för många inrikes födda med utländsk bakgrund – vilket i sig är är en signifikant indikator för hur allvarligt läget är.
En indikator på hur olika invandrargrupper segregerar sig och segregeras är att beakta ett så kallat olikhetsindex (Dissimilarity index), vilket beskriver hur boendemässigt koncentrerad en grupp är jämfört med diversiteten av boende i en jämförande kontext, t.ex. i en stad som helhet. Figur 15 visar detta index för olika grupper i Stockholmsregionen [3]. 1 är helt segregerad och 0 är helt integrerad jämfört med kontexten Storstockholm.
Turkar samt människor från Mellanöstern, Afrika och Irak är de mest segregerade, vilket sammanfaller relativt väl med kulturkartan i figur 13. Det är därför ett rimligt antagande att stort kulturellt avstånd genererar hög grad av segregation. Detta indikeras f.ö. även i andra studier. Notera också här igen att invandringen till Sverige, samt landets befolkningsökning, helt domineras av grupper som lever i hög grad av segregation.
Diskussion
Sammanfattningsvis har vi alltså en situation där Sveriges befolkning ökar mycket snabbt tack vare en omfattande asylrelaterad invandring från svagt utvecklade och kulturellt avlägsna länder. Vi ser att invandrarnas humankapital överlag är lågt samt att de tenderar att generera lågt ekonomiskt värde jämfört med den etablerade svenska befolkningen. Vi kan också konstatera att unga med utländsk bakgrund under lång tid överlag presterat sämre i skolan. Vi kan till sist konstatera att de kulturellt mest avlägsna invandrargrupperna tenderar att leva i den högsta graden av segregation, samt att en hög grad av kulturellt och värdemässigt avstånd ger lägre tillit och bör resultera i fler konflikter samt ökade svårigheter vad gäller samsyn kring samhällets önskade beskaffenhet och utveckling. Det finns också omfattande indikationer på att diasporornas ökande storlek givit mer grogrund för olika typer av religiös och kulturell separatism som islamism, klan/etnisk kollektivism och hedersförtryck.
Utifrån denna analys, vad bör då den framtida policyinriktningen vara för den asylrelaterade invandringen till Sverige, samt för integrationspolitiken? Vad blir följderna ifall Sverige fortsätter som hittills? Är Sverige inne på ett spår av hållbar samhällsutveckling, givet att vi vill fortsätta vara ett sekulärt, rikt, rättvist, jämställt och icke korrumperat land?
Det finns inga andra rimliga slutsatser än att Sverige inte är inne på ett hållbart spår och att det skulle vara förödande, i ordets sanna bemärkelse, att fortsätta som under de senaste 40 åren (och inte minst de senaste dryga 10). Detta står utom allt rimligt tvivel. Att förneka det ter sig vara i klass med s.k. klimatförnekelse. Ändå är det just det de flesta av våra politiker samt mediehus gör. Och de kommer undan med det. Det är i sanning ett storskaligt intellektuellt nederlag för hela det svenska samhället.
Vad bör Sverige då göra för att långsiktigt signifikant förbättra situationen och för att komma in på ett hållbart spår? Är det ens möjligt? Det är det heller ingen som talar om, absolut inte de traditionella partierna och heller inte media. Inte “ens” SD gör det. Jag kommer dock att göra det. Framöver, här på bloggen.
Fredric Morenius
Noter
[a] TFR = Total Fertility Rate, https://en.wikipedia.org/wiki/Total_fertility_rate
[b] Human Development Index, https://en.wikipedia.org/wiki/Human_Development_Index
Referenser
[1] https://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/BE0701_2014A01_BR_BE51BR1404.pdf
[2] https://som.gu.se/digitalAssets/1670/1670588_029-048-arkhede-o-solevid.pdf
[3] https://www.suda.su.se/polopoly_fs/1.289871.1481288428!/menu/standard/file/SRRD_2015_28.pdf
Fredric.Morenius 
Strålande genomgång! Glasklart.
LikeLiked by 1 person
I figur 3 jämförs kvinnor från länder med låg- och medel-HDI med svenska kvinnor i fråga om barnafödande, men i den jämförelsen går en viktig faktor förlorad: fäderna.
Om det (som jag tror) är betydligt vanligare att svenska kvinnor får barn med män från länder med låg- eller medel-HDI, än att kvinnor från dessa länder får barn med svenska män, kommer andelen barn med denna bakgrund att underskattas.
LikeLike
Ja, det är nog ett rimligt antagande att det är så, men den fördelning du nämner finns det ingen publikt tillgänglig statistik på. Det närmaste man kommer är distinktionen kring huruvida en eller båda föräldrarna är födda utomlands, vilken jag använder mig av i figur 12.
Mvh Fredric
LikeLike