Sveriges invandringspolitik – handlingsplan i en ödesfråga

Den process Sverige genomgått de senaste 50 åren är unik i mänsklighetens historia. Det låter absurt storslaget, eller hur? Aldrig någonsin tidigare har ett territoriums befolkningssammansättning på så kort tid ändrats i så stor omfattning, med en blandning av folkgrupper som är så värdemässigt och kulturellt avlägsna varandra. Det är närmast brutalt att lägga fram det så. Men är det osant? Nej.

Väldigt många vill dock av förståeliga skäl inte tänka på eller prata om detta. Det anses inte passande att granska och undersöka denna genomgripande förändring, iallafall inte för mycket och för tidigt. Förändringen är en del av ett större liberalt projekt som inte skall störas. Det är besjälat av högre syften och mänsklighetens framåtskridande, och de obekväma bakslag och irriterande skoskav mötet med verkligheten och människans svårtämjda natur givit har man av förståeliga skäl velat hålla ifrån sig. För projektet kommer att lyckas, om man bara fortsätter lite till. Hoppas och ignorerar vetenskap och fakta lite till.

Känns förloppet igen? Visst gör det det. Det är samma principer som präglat så gott som samtliga ideologiskt drivna projekt där målet varit att föra mänskligheten framåt och uppåt. Bort från det gamla, trånga och inskränkta. Patrull stöts dock osvikligen på om projektet inte är tillräckligt förankrat i verkligheten, genom beaktande av och respekt för faktiska förhållanden, möjligheter och begränsningar. Och så har givetvis skett även denna gång, och det är synligt för var och en varje dag. Det manifesteras i samhällsdiskussionen, som oavsiktligen till närmare 100% kretsar kring frågor som direkt eller indirekt är kopplade till “projektet”. Och dessa frågor är till närmare 100% relaterade till olika typer av problem. Man har helt enkelt, på för denna typ av projekt typiskt manér, fått allvarliga problem under projektexekveringen.

Problemen rör lågt humankapital, arbetslöshet, dåliga skolresultat, kriminalitet, förtryck, kulturkrockar, segregation, korruption samt religiösa och kulturella angrepp på stat och individ. Allt detta kostar, både i reda pengar och i mjuka men avgörande värden. Och det kostar mycket. Det är brutalt att framställa det så, ja. Men så förhåller det sig till stor del, och det är redovisat i en uppsjö utredningar, statistik och i samhällets kollektiva diskussion. Jag lägger inte tid på att redovisa sådant igen, utan uppmanar den intresserade att själv söka upp informationen.

Man kan diskutera varför det ser ut som det gör, man kan vägra acceptera det, man kan “inte känna igen sig i beskrivningen”, man kan hoppas på att samma fallerade metoder skall fungera imorgon, osv. Inget av detta fungerar dock för att möta en situation som gått från bekymmersam till att vara en fundamentalt mäktig kraft, vilken om inget görs av allt att döma kommer att så fundamentalt förändra samhället att det kommer att bli något närmast oigenkännligt. Och det kommer definitivt inte att gå att återställa i efterhand, om någon med facit i hand nu skulle vilja det.

Det är alltså hög tid att välja väg och exekvera utifrån det valet nu, vare sig vi vill det eller ej. För att lyckas med det krävs dock nya angreppssätt och jag kommer nedan att dela med mig av mina tankar och förslag kring dessa.

Strategi för framgångsrika beslutsprocesser

När man befinner sig i en situation finns det en begränsad uppsättning strategier man kan använda sig av för att långsiktigt framgångsrikt ta beslut och navigera. Principiellt ingår följande komponenter:

1. Situationsanalys. Hur ser situationen de facto ut? Vilka sakförhållanden föreligger?
2. Situationsutvärdering. Är situationen tillfredsställande? Vill jag på kort eller lång sikt förändra den?
3. Målformulering. Vilket nytt tillstånd vill jag nå? Finns det flera tillstånd som skulle kunna vara tänkbara mål?
4. Metodformulering. Hur gör jag för att nå önskat eller önskade tillstånd?
5. Slututvärdering. Vad talar för och emot respektive tillstånd? Är vissa tillstånd i realiteten onåbara eller för kostsamma att nå? Är tillstånd i konflikt med varandra? Revidera möjligen, genom att gå till 3.
6. Exekvering. Om övriga steg genomförts tillfredsställande är det nu möjligt att genomföra planen för att nå det eller de önskade tillstånden.

Det som slår en med en ordnad processbeskrivning som den ovan är hur olik den är de processer med vilka centrala delar av det svenska samhället styrts under många decennier. Av sex steg har man som regel hoppat rakt in i 3 och på basis av fritt ideologiserande, utan nämnvärd koppling till analys, hoppat vidare direkt till 6 och börjat exekvera. En sådan strategi har av naturliga skäl oddsen emot sig. Och mycket riktigt har den förutom i “situationen på marken” också resulterat i en del anmärkningsvärd kritik. När Riksrevisionen t.ex. granskade regeringens förslag på migrationsområdet 2004-2015 år fann de fullständigt häpnadsväckande brister:

“Granskningen visar att endast ett fåtal av de granskade propositionerna och beredningsunderlagen redovisar konsekvenser på ett sätt som motsvarar kraven som anges i gällande styrdokument. Exempelvis uppfylls kraven på heltäckande och långsiktig ekonomisk analys sällan och i mer än hälften av fallen saknas beskrivningar av möjliga kommunala konsekvenser. Analyserna presenteras ofta kortfattat och utan bakomliggande antaganden eller beräkningar.”

Hur kan detta överhuvudtaget ske i landets högsta förvaltning? Man har alltså fullständigt åsidosatt basal professionalism i frågor av avgörande betydelse för Sveriges framtid. Missförhållanden av denna dignitet uppstår inte i ett vakuum, utan speglar av allt att döma djupa missförhållanden hos både våra etablerade partier och regeringskansliet, med nästan 5000 anställda. Samma tendenser kan också ses på andra myndigheter, inte minst Migrationsverket. Och inget av detta har fått några nämnvärda konsekvenser.

Jag tänkte att vi skulle undvika att bete oss på samma sätt, utan tvärtom behandla i detta fallet migrationsfrågan med den respekt både den och det svenska folket förtjänar. Det innebär att följa principerna i processen ovan, ha ett långsiktigt perspektiv och att föreslå verksamma strategier och åtgärder snarare än besvärjelser och fromma förhoppningar.

Att tackla migrationskomplexet

Vi kommer att behandla följande områden, vilka jag bedömer som mest relevanta.

1. Ekonomi
2. Humankapital
3. Arbete
4. Kultur och religion

För att det hela inte skall bli för omfattande kommer fokus att ligga på strategier, principinriktningar och centrala förslag snarare än på detaljer. Och, vi kommer att koncentrera oss på saker som etablerade partier inte redan (sent omsider) kommit fram till. Frågor rörande brottslighet lämnas därhän för att istället behandlas vid ett senare tillfälle.

Ekonomi

Asylrelaterad migration som den sett ut sedan 1990-talet kostar pengar. Mycket pengar. Det har samtliga granskningar som gjorts kommit fram till. Den senaste omfattande studien har gjorts av Joakim Ruist för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) [1] och kom ut i maj 2018. Enligt den förväntas de som asylinvandrar till Sverige idag leva i landet under i genomsnitt 58,3 år och utgöra en nettokostnad för Sveriges offentliga finanser om i genomsnitt 74 000 kronor per år. Det innebär en genomsnittlig livstidskostnad om drygt 4,3 miljoner kronor per individ. De med bäst s.k. integrationspotential beräknas kosta i genomsnitt 53 000 kr per år och de med sämst 94 000 kr per år. I det sistnämnda fallet blir med genomsnittlig livslängd i Sverige livstidskostnaden nästan 5,5 miljoner kr per individ.

Studien beräknar också en genomsnittlig offentlig kostnad för Sveriges flyktingpopulation som den såg ut 2015, och den är 60 000 kr per individ och år. För att illustrera magnituden i detta, låt oss överslagsberäkna den ungefärliga totalkostnaden för alla som asylinvandrat till Sverige sedan 1980. De är 1 665 000 till antalet. Låt oss anta att de lever här i genomsnitt 55 år till en offentlig kostnad om 60 000 kr per individ och år. Det ger en totalsumma om nästan 5500 miljarder kr, vilket t.ex. skulle räcka till att finansiera hela rättsväsendet i över 120 år.

Man återfinner förstås dessa kostnader i den faktiska offentliga ekonomin, som redan och delvis på grund av asylinvandringens kostnader inlett resan mot ett mycket problematiskt läge. Som figur 1 visar kommer kommuner och landsting att gå med kraftiga underskott från 2020 och framåt ifall de inte får tillskott av pengar, alternativt kapar i kostnader [1].

Figur 1

En specifik kategori samhällskostnader som är värd att nämnas speciellt, mycket på grund av att den aldrig diskuteras, är den som rör de indirekta och sociala aspekterna av den omfattande invandringen. Ett känsligt ämne många inte ens verkar förstå existerar. Hur mycket kostar t.ex. undanträngningseffekter på bostadsmarknaden samhället? En till signifikant del bidragsförsörjd asylinvandrarpopulation bebor ett mycket stort antal lägenheter, inte minst i våra storstadsområden. Lägenheter som hade varit värdefulla för arbetande och studerande medborgare på en illa fungerande bostadsmarknad.

Hur mycket kostar den otrygghet som krupit in hos framförallt kvinnor i vårt land? Vad kostar det att någon eller ett par miljoner kvinnor varje dag undviker att röra sig fritt i samhället? Hur mycket kostar det faktum att stora delar av samhället är upptaget av diverse problem relaterade till asylinvandringen istället för att verka för att samhället i övrigt skall fungera och förbättras? Det rör sig totalt sett om enorma belopp och det behöver belysas ytterligare.

Humankapital

Frågan om utbildning av asylinvandrare kommer ofta upp som en nyckellösning på utanförskapsproblematiken. Frågan är dock om det är realistiskt att tro att det skall gå att utbilda dem som kommit via asylsystemet till en nivå som är gångbar på svensk arbetsmarknad. Ett perspektiv som är relevant är hur gamla de som kommit är. Figur 2 visar åldersfördelningen hos utlandsfödda från i sammanhanget relevanta länder.

Figur 2

Sammantaget är ca. 90% av de utlandsfödda 15 år eller äldre och drygt 80% är 20 år eller äldre. I kombination med gruppens överlag mycket låga utbildning vid ankomst till Sverige är det inte realistiskt att anta att någon större andel kommer att klara att uppnå en utbildningsnivå som är gångbar i Sverige. Detta kompliceras ytterligare av svaga kunskaper i det svenska språket, vilket inte minst föranleds av dåliga SFI-resultat. Figur 3 [3] visar att i Sveriges mest utsatta områden klarade år 2012 bara knappt 34% SFI-undervisningen med godkända betyg.

Figur 3

Vad gäller den svenska skolan i stort är frågorna kring exakt hur skadlig den relativt låga kvalitén är i stort sett outredda. Som jag 2016 påpekade i min text om Sveriges utsikter som kunskapsnation råder det dock en oroväckande diskrepans mellan svenskars nuvarande levnadsstandard och den nivå på vilken landets elever presterar. Läsåret 2014/2015 fick t.ex. 12% av niondeklassarna med utländsk bakgrund underkänt i samtliga av ämnena svenska, engelska och matematik. För elever med minst en inrikes född förälder vad andelen 2%. Och detta har pågått länge.

Arbete

Den egentliga situationen på den svenska arbetsmarknaden är mycket svår att få något ordentligt grep om, och det beror till största delen på att det inte finns ordentlig statistik på området. Det kan tyckas orimligt att det skulle vara så, men med de obfuskerande mätetal som används i svensk officiell statistik är det i praktiken inte möjligt att få god information om basala förhållanden kring individers egna försörjning. Problemet är att termer som “sysselsättning” och “arbetslöshet” tekniskt är definierade på sätt som gör att de inte ger en god bild av situationen. Det räcker t.ex. med att jobba en timme i veckan för att inte räknas som arbetslös utan som sysselsatt. Dessutom kan den timmen vara betald av staten genom olika former av jobbidrag [4]. Det hela blir alltså förskönande. Skulle man istället t.ex. se till graden av självförsörjning skulle bilden bli rejält annorlunda och de siffror som då skulle torna fram skulle sannolikt chockera.

Även de förskönade siffrorna är dock tillräckligt bekymmersamma för att föranleda vidare bryderier om sakernas tillstånd och hållbarheten på den svenska arbetsmarknaden. Figur 4 [5] visar skillnaden i s.k. förvärvsfrekvens mellan inrikes och utrikes födda. Skillnaden är som synes avsevärd, även över tid.

Figur 4

Professor Jan Ekberg resonerade i en ESO-rapport från 2009 [6] kring vid vilken sysselsättningsgrad invandrarbefolkningen skulle bära sina egna kostnader i den offentliga sektorn. Hans slutsats var att deras sysselsättningsgrad för det skulle behöva öka med 15 procentenheter jämfört med 2006 års nivå. I ESO-rapporten från 2018 [1] resonerar Ruist kring utsikterna för att asylinvandrare framöver skulle klara att bära sina egna offentligfinansiella kostnader, men konstaterar att det framstår som “en helt orealistisk ambitionsnivå” (s. 79).

En intressant aspekt för Sveriges vidkommande är att jämföra inrikes och utrikes föddas skillnad i sysselsättning mellan olika länder. Figur 5 [5] korrelerar den med skillnaden i kunskaper:

Figur 5

Sverige utmärker sig som extremt i att ha både det högsta sysselsättnings- och kunskapsgapet i OECD. Detta visar att vi har tagit emot många invandrare med lågt humankapital och att vi föga oväntat inte lyckats få in dem på arbetsmarknaden. Notera också sambandet mellan de två dimensionerna även i  flertalet andra länder.

Kultur och religion

Frågorna rörande asylinvandrares kultur och religion, hur de påverkar och påverkas av värdsamhället, är troligen de mest tabubelagda av samtliga i invandringsdebatten. Under hela 2000-talet och fram till nyligen var detta något som om det alls kom upp avfärdades som myter alternativt avgrundsnazism. Detta är i sig anmärkningsvärt undermåligt, då det finns enorma mängder odisputerad kunskap som konstaterar vikten av dessa frågor, inte minst i mötet med drastiskt annorlunda majoritetskulturer.

Signifikanta värden som karaktäriserar de samhällen asylinvandrare främst kommit ifrån de senaste ca. 20 åren innefattar

1. Kollektivism (religiös och social)
2. Traditionalism (könsroller)
3. Svag tilltro till staten som bärande samhällsinstitution
4. Hög grad av religiositet, samhällspåverkande

Den svenska majoritetskulturens värden på motsvarande områden är

1. Individualism
2. Progressivism
3. Stark tilltro till staten som bärande samhällsinstitution
4. Låg grad av religiositet. Ej samhällspåverkande

Den svenska majoritetskulturens och asylinvandrarnas värden står alltså i fullständig motsats till varandra. Det är är alltså inte förvånande att friktion och konflikt uppstår. Detta yttrar sig på en mycket stor mängd olika vis, varav signifikanta är

• Utbrett hedersförtryck. Omfattningen av detta har de senaste åren lyckligtvis börjat uppmärksammas. Jag själv gjorde det 2016, då jag uppskattade antalet drabbade unga i Sverige till ca. 125 000.
• Jämförelsevis utbrett motstånd mot jämställdhet, sexuella minoriteter, social frigjordhet etc.
• Informella samhällsstrukturer vid sidan om det statliga. Här ingår klan/etniskt baserade strukturer, parallella rättsväsen (sedvanerätt), svart ekonomi och korruption av olika slag.
• Utbredd religiös övertygelse som inkräktar på sådant som i det svenska majoritetssamhället generellt ses som sekulärt. Detta rör främst frågor kring statens funktion, lagstiftning samt individens frihet.

Dessa motsatsförhållanden och konflikter blir av allt att döma i ökande grad problematiska och omfattande i takt med att de olika grupperna närmar sig varandra i storlek och integrationen fortsätter att vara otillräcklig.

Framtidens invandringspolitik – målsättningar och metoder

En avgörande fråga som aldrig ställs i samhällsdiskussionen och då givetvis ännu mindre besvaras är vad vi egentligen har som mål för samhället relaterat till asylinvandringen. Vi kan tydligt konstatera att effekterna på samhället varit stora och att då inte ha haft ett ordentligt definierat syfte är inte ansvarsfullt eller seriöst. Vi behöver alltså definiera målsättningar, dels för framtida asylinvandring och dels för hur vi skall hantera de effekter som uppkommit av den hittillsvarande.

Låt oss börja med den framtida asylinvandringen. Som jag nämnde i Sverige år 2040 – multikulturell framgång eller något helt annat?, har demonstrerat ovan, lyfte i MED:s SvD-artikel från 2016, samt finns indirekt dokumenterat i samhällsdiskussionen skulle det få fundamentalt destruktiva konsekvenser att fortsätta med storskalig asylinvandring. Med tanke på att detta redan fortgått väldigt länge finns bara en rimlig målsättning: totalt asylinvandringsstopp under överskådlig framtid.

Den svårare frågan är vad som är en rimlig målsättning för att hantera konsekvenserna av den storskaliga asylinvandring som redan skett. Här finns ett spektrum som sträcker sig från organisk utveckling (“låt-gå”) till fullständig reversering av de negativa konsekvenser asylinvandringen haft. Låt oss se detta som en skala 1-10.

För att definiera en rimlig målsättning behöver vi överväga vilka medel och vilka metoder som rimligen skulle behöva tas i bruk för att uppnå målet. För att uppnå 10 skulle bl.a. renodlat auktoritära och icke-demokratiska metoder behöva användas, så det är både praktiskt och etiskt orimligt. Om vi skulle utnyttja de verktyg som idag finns tillgängliga maximalt skulle vi å andra sidan sannolikt inte kunna nå tillräckligt långt för att det skulle ha någon avgörande positiv effekt (säg 3 på skalan). Istället behöver vi balansera mellan att nå en avgörande positiv effekt (5-6 på skalan) och bruk av rimliga metoder. Min bedömning är att vi behöver ta mer okonventionella och auktoritära metoder i bruk än vad vi gjort hittills, vilket är försvarbart givet den ytterst allvarliga situationen samt den markant positiva effekt det bör resultera i. I flera fall är det också metoder som redan används i jämförbara länder.

Ekonomi, humankapital och arbete

Det övergripande problemet vad gäller dessa tre områden är att det helt enkelt inte är långsiktigt hållbart med de ekonomiska konsekvenser den omfattande asylinvandringen resulterar i.

Sålunda måste vi börja med det värdegenererande: asylinvandrarnas humankapital. Här gäller det att maximera varje invandrares potential, och grundläggande för samtliga behöver vara det svenska språket. Alla skall göra sitt yttersta för att lära sig svenska, och detta skall gälla samtliga med asylbakgrund i Sverige, även medborgare. Skälet till att inkludera även medborgare är enkelt, men tas ändå aldrig upp i debatten: En stor majoritet av de utlandsfödda med asylbakgrund har redan svenskt medborgarskap, se figur 6.

Figur 6

Språkförslag som nu läggs fram av övriga partier inriktar sig på nyanlända, och missar därmed 99% av den nödvändiga målgruppen. Riktas de enbart mot icke-medborgare missar man runt 75% av målgruppen, vilket även det är oacceptabelt.

Krav behöver alltså upprättas på att samtliga utrikesfödda med asylbakgrund efter sin yttersta förmåga skall lära sig svenska. Det är också rimligt att kräva att ansvaret för att tillägna sig kunskaperna faller på den egna individen. Kunskapsinhämtningen kommer med andra ord inte att bekostas av det offentliga. För att motivera och betona vikten av inhämtningen kommer de som inte bedöms ta sitt ansvar för den att drabbas av sanktioner i form av reducerade bidrag, i den mån sådana förekommer.

Samma metod kan brukas även för andra kunskapsområden, i de fall där en individ bedöms ha möjligheter att tillägna sig värdefull kunskap som skulle möjliggöra egen och god försörjning.

En annan angreppspunkt för att minska de offentliga kostnaderna är att ge skattelättnader åt människor med riktigt låga inkomster. På detta vis reduceras kostnaden från 100% då en person inte jobbar alls till <100% då personen iallafall bidrar till en viss del av sin egen försörjning. Utöver detta behöver bidragsnivåerna vid icke-arbete ses över och dras ned för att stimulera att människor iallafall till viss del börjar bidra till sin egen försörjning.

Skolresultaten måste inte minst för barn och unga med asylbakgrund förbättras. Detta är komplicerat och problematiskt av flera skäl, inte minst på grund av stora potentiella kostnader och det faktum att pengar i vissa fall inte köper lösningar, iallafall inte tillräckligt snabbt. Det första som därför bör säkras är att sådant som kan göras med kort ledtid och utan stora investeringar också görs. En sådan åtgärd är att drastiskt höja ordningsnivån och graden av disciplin i skolmiljön. Lärare skall ha nödvändiga befogenheter och uppbackning för att tillse detta, och det skall kompletteras med personal som har särskilt fokus på frågorna (ordningsvakter skall vid behov sättas in).

Undervisningen behöver återgå till att utgöras av beprövade och vetenskapligt belagda tekniker som man vet fungerar. Bristfällig svenska skall inte tolereras bland eleverna. Religiösa inslag under skoldagen skall inte vara tillåtna om de kan anses motverka demokrati- frihets- och jämlikhetsaspekter.

Ett helt centralt faktum som måste börja inses och diskuteras är att det kommer att finnas en mycket stor mängd människor vilka Sverige aldrig kommer att kunna erbjuda ett rimligt liv. Och de kommer inte heller att kunna erbjuda Sverige något långsiktigt konstruktivt. Detta kan manifestera sig socialt, kulturellt, ekonomiskt eller genom en kombination av dessa. Förhållandet medborgare/stat fungerar helt enkelt inte, och det kommer att bli avgörande för Sverige att kunna hantera detta på ett för båda parter konstruktivt sätt. Och precis som i privatlivet är en konstruktiv utväg ofta skilsmässa.

Sverige skall därför erbjuda människor där förhållandet individ/stat inte fungerar möjligheten att lämna landet för att kunna starta om någon annanstans där förutsättningarna är bättre. Denna omstartsmöjlighet skall utgöras av ett ekonomiskt engångsstöd som utbetalas när individens svenska medborgarskap upphör. Det kommer sedan inte att gå att återfå medborgarskapet, att ansöka om asyl i Sverige eller dylikt. Med tanke på de typiskt stora offentligfinansiella livstidskostnader dessa människor står för (vilka redogjordes för ovan), är det en stor besparing för Sverige även då det ekonomiska stödet är stort – åtskilliga hundratusentals kronor eller mer per individ. Ett frikostigt ekonomiskt stöd är också ett kraftfullt incitament för att genomföra det uppbrott både individ och stat gynnas av.

Kultur och religion

Med tanke på det värdemässiga motsatsförhållande som råder mellan svensk majoritetskultur och asylinvadringskulturerna, samt den pågående demografiska utvecklingen, är det ett centralt förhållande som behöver tas in: det kommer inte att gå att skapa ett harmoniskt samhälle med de förutsättningarna. Det skulle möjligen gå att skapa ett flertal parallella och separata samhällen på svenskt territorium, men inte ett. Detta är ett för många provocerande och rent hädiskt uttalande, men erfarenhet och utfall, inte minst globalt, tyder starkt på att det är sant.

Givet att vi vill fortsätta ha ett Sverige, snarare än flera parallella, vad innebär då detta? Jo, det innebär att Sverige måste välja väg. Det är utsiktslöst att fortsätta hoppas och tro att det värdemässiga motsatsförhållandet magiskt kommer att upplösas. Det finns inget reellt som pekar på att det kommer att hända. Tvärtom fördjupas klyftorna mellan dessa diametralt olika samhällsmodeller kontinuerligt.

Sverige måste alltså på ett principiellt plan välja mellan en av de två samhällsmodellerna och implementera konkret politik som konsekvent reflekterar det vägvalet. Och, i och med att den traditionellt svenska kulturen representeras av en majoritet av landets befolkning är det naturligt att valet faller på den samhällsmodellen. Nedan följer ett urval av förslag som reflekterar det vägvalet:

• Svenska skall uteslutande användas i arbetet av alla anställda vid samtliga offentligfinansierade verksamheter.
• Samhällsinformation av myndigheter och andra offentliga instanser skall endast erbjudas på svenska.
• Hedersförtryck skall kriminaliseras med fängelse i straffskalan och samhällets förmåga att bekämpa det skall stärkas avsevärt.
• Religiösa samfund och övriga föreningar där ett öppet, fritt och jämställt samhälle motarbetas skall hindras från att uppföra byggnader för sin verksamhet. De skall också kunna hindras från att hyra eller köpa lokaler.
• Religiösa samfund samt övriga föreningar och sammanslutningar som i sin kollektiva gärning bekämpar det fria och demokratiska samhället skall förbjudas och upplösas. Medlemskap skall kriminaliseras.
• Samhällets förmåga att bevaka samfunds, föreningars och individers förehavanden för att bryta ner samhället skall stärkas avsevärt.

Diskussion

Det helt centrala för Sveriges fortsatta utveckling är att samhällsdiskussionen rörande ovan behandlade frågor omgående når en saklig och realistisk nivå, där illa grundade förhoppningar, faktafrånvändhet och ovetenskaplighet ersätts med motsatserna. Det är mycket anmärkningsvärt att ett så omfattande projekt som asylinvandringen inte varit föremål för en mer seriös debatt och analys. Faktum är att så gott som ingen i Sverige pratar om frågan asylinvandring på lång sikt, och ingen gör det i någon mer fullständig bemärkelse. De få offentliga personer som egentligen berört frågan alls är Lars Åberg, Malcom Kyeyune, Tino Sanandaji och Thomas Gür, och endast de två senare har skrapat på ytan vad gäller åtgärder. De etablerade politiska partierna är inte på banan alls, med undantag av SD som dock inte har någon mer kvalificerad analys eller något riktigt genomarbetat åtgärdsprogram.

Här är alltså Sveriges nästa nödvändiga, centrala uppgift och förhoppningsvis bidrar detta inlägg till att öka medvetenheten om det.

---

Fredric Morenius

---

Referenser

[1] https://eso.expertgrupp.se/rapporter/tid-for-integration/
[2] https://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7585-541-7.pdf
[3] http://www.verdandi.se/wp-content/uploads/2015/11/Rapport_Fo%CC%88rorterna-som-Moder-Svea.pdf
[4] https://www.scb.se/contentassets/8ab23deb3310477a9dad083750ec0355/begrepp-och-definitioner-aku.pdf
[5] https://tino.us/product/massutmaning/
[6] https://eso.expertgrupp.se/rapporter/20093-invandringen-och-de-offentliga-finanserna/

Enter a caption

 

Sverige år 2040 – multikulturell framgång eller något helt annat?

Det sägs ju att det är lätt att bli hemmablind, och om hemmet är Sverige stämmer detta talesätt ypperligt för att beskriva hur en stor del av den svenska befolkningen uppfattar landets utveckling och vad det genomgått sedan 1960-talet. I ett jämförande perspektiv är det som skett i Sverige sedan dess i realiteten unikt, inte minst på grund av skeendets omfattning och hur det avviker från jämförbara länders. Ändå ses det av många svenskar som en självklarhet, som något oundvikligt och något som inte kan och absolut inte får ifrågasättas.

Vad är då detta “självklara” och “oundvikliga”? Det är den demografiska utveckling Sverige haft sedan 1960-talet.

Demografi

Figur 1 visar att Sveriges befolkning ökat med drygt 25% sedan 1970, från lite över 8 miljoner 1970 till lite över 10 miljoner 2017.

Figur 1

Det är i sig inget konstigt att ett lands befolkning ökar, eller att den ökar snabbt – vilket under de senaste dryga 50 åren varit fallet för Sveriges del. Det finns dock ett par faktorer i fallet Sverige som gör ökningen anmärkningsvärd.

Vi börjar med att studera figur 2, vilken visar antalet utfärdade uppehållstillstånd via asylsystemet över tid.

Figur 2

Vi studerar sedan figur 3, vilken visar det totala antalet barn en kvinna föder ^[a], beroende på vilken typ av land hon kommer ifrån [1].

Figur 3

Av figuren framgår att kvinnor födda i länder med både medel (t.ex. Egypten, Irak, Pakistan) och låg (t.ex. Somalia, Afghanistan, Eritrea) HDI ^[b] föder fler barn än vad kvinnor födda i Sverige gör. Varje kvinna behöver typiskt i snitt föda lite drygt två barn för att de inte skall bidra till att befolkningen minskar. Och som synes gör kvinnor med svensk bakgrund inte det, och har inte gjort det på länge. De har alltså sedan åtminstone 1970 lämnat ett negativt bidrag till folkmängden i Sverige. Kvinnor med bakgrund i låg- och medel-HDI länder har tvärtom bidragit till en befolkningsökning. Till detta läggs som sagt en stor mängd människor som invandrat via asylsystemet och vi har totalt sett en avsevärd befolkningsökning, vilken uteslutande utgjorts av människor med invandrarbakgrund och i en förkrossande utsträckning av människor med asylinvandrarbakgrund. Detta kan man också direkt se om de röda linjerna i figur 2 respektive 3 jämförs och man konstaterar att de i hög utsträckning följer varandra. Och mycket riktigt är siffrorna likartade: Den totala befolkningsökningen sedan 1980 är 1 800 000 personer och 1 650 000 asylrelaterade uppehållstillstånd utfärdats under samma tid.

Det pågående befolkningsskiftet som konstaterats ovan kan också illustreras som i figur 4:

Figur 4

Här syns den dramatiska förändringen tydligt. Människor med främst, som vi visat ovan, asylbakgrund ökar kraftigt och människor med svensk bakgrund åldras och minskar kraftigt i yngre åldrar. Detta pga. att de som visats i figur 3 fött för få barn.

Inte minst i våra större städer är detta dramatiska skifte och pågående förändring sedan länge synlig i de flestas vardag. Det kan också illustreras med hjälp av statistik från SCB gällande t.ex. Malmö, inklusive en enkel prognos för åren fram till 2022 (figur 5).

Figur 5

Som synes är människor med svensk bakgrund (inrikes födda med två inrikes födda föräldrar) i klar minoritet och kommer enligt prognosen år 2022 endast att utgöra ca. 38% av stadens befolkning i åldrarna 0-64 år.

Sverige som helhet följer Malmös utveckling, vilket f.ö. även Stockholm och Göteborg gör. Dock är siffrorna ännu inte är lika dramatiska. När och om människor med svensk bakgrund kommer att hamna i minoritet är oklart, men att människor med traditionellt svensk bakgrund vid någon tidpunkt kommer att göra det verkar tämligen säkert. En enkel projektionsmodell utifrån utfall för åldrarna 0-64 år åren 2002-2017 får tjäna som illustration över principen i ett möjligt förlopp (figur 6):

Figur 6

Humankapital

När vi konstaterat att det pågått och pågår en mycket omfattande demografisk förändring i Sverige är frågan vilka konsekvenser det fått och kommer att få för samhället. En avgörande faktor är de nya invånarnas utbildningsnivå. Figur 7 visar att den bör vara lägre i samtliga asylursprungsländer.

Figur 7

Figur 8 ger detaljer för stora asylinvandringsländer till Sverige och illustrerar också de enorma skillnader som råder mellan svensk utbildningsnivå och dessa asylinvandringsländers.

Figur 8

Kan detta bära sig och generera de inkomster som behövs för att över tid vidmakthålla levnadsstandarden i Sverige? Att döma av vad en större andel av människorna med ursprung i asylinvandringsländerna de facto tjänar i Sverige är svaret klart nej. Se figur 9, vilken exkluderar transfereringar (bidrag).

Figur 9

Ca. 10% av Sveriges arbetsföra befolkning kan uppskattas bo i utanförskapsområden som de i figur 9. 10% utgör troligen ca. 2/3 av antalet arbetsföra med asylbakgrund. Skulle alla arbetsföra i Sverige tjäna som medianinkomsttagaren i Rosengård skulle Sverige befinna sig på en ekonomisk nivå liknande den i Sudan(!) Husby motsvarar ungefärligen Tjeckien eller Trinidad och Tobago. Det råder alltså ingen tvekan om att Sverige kommer att bli ett radikalt annorlunda och mycket fattigare land ifall det svaga ekonomiska värdeskapandet i våra utanförskapsområden skulle bli svensk norm.

För Sveriges framtida välstånd är förstås barnens prestation i skolan avgörande, och här syns en bekymrande skillnad mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund. Figur 10 visar, per bakgrund, andelen elever i åk 9 som uppnått kunskapskraven i alla ämnen.

Figur 10

Trenden är svagt positiv över tid för de inrikes födda, men negativ för de utrikes födda. Dessutom presterar elever med två utrikes födda föräldrar kontinuerligt klart sämre än vad de med minst en inrikes född förälder gör. Skulle Skolverket publicera data för dem med två inrikes födda föräldrar ligger det nära tillhands att anta att de skulle prestera bäst av alla grupper.

Den sämre prestationen för de med två utrikes födda föräldrar är extra problematisk då dessa grupper över tid ökar i elevunderlaget (figur 11).

Figur 11

Den klart sämst presterande gruppen, utrikes födda, har som synes nästan fördubblat sin andel sedan 2010.

Man kan också observera den försvagade anknytningen till Sverige hos nyfödda, vilket i figur 12 illustreras genom en ökande andel med två utrikes födda föräldrar. Detta bådar troligtvis inte gott för framtida studieresultat.

Figur 12

Kultur

Vid sidan av kunskap (humankapital) har mjukare aspekter som värderingar, syn på samhällets organisation, individualism, jämställdhet och religiositet samt dess inverkan på samhället avgörande påverkan på samhällets funktion. Det har också förekomsten av skillnader vad gäller dessa aspekter bland befolkningen. Råder det en hög grad av samsyn mellan olika befolkningsgrupper finns det rimligen goda förutsättningar för samhällsstabilitet och god samhällsfunktion. Råder det tvärtom många olika uppfattningar inom dessa centrala områden bör förutsättningarna för samhällsstabilitet och god samhällsfunktion vara sämre.

Hur stora är då dessa skillnader i Sverige? Det skrev jag en del om under 2016, bl.a. i mitt resonemang kring det s.k. mångkulturella projektet. Det finns också en del akademiskt fältarbete och forskning på detta ämne, dock klart mindre än vad det borde göra med tanke på frågornas betydelse för inte minst Sverige. Hela förhållandet kan dock till stor del sammanfattas i World Values Surveys kulturkarta, vilken visas i figur 13.

Figur 13

Som synes ligger Sverige mest extremt till av samtliga västländer, längst upp i det högra hörnet. Sveriges placering innebär högre grad av självförverkligande/individualism och sekulära värden än något annat mätt land. Samtidigt består hela den svenska, avsevärda befolkningsökningen av människor från den motsatta extremen, nere i det vänstra hörnet. Bryter man ned vad denna avsevärda skillnad betyder ser man att vi med dessa olika ursprung tycker helt olika om så gott som allt väsentligt, vilket rimligen fundamentalt påverkar vilka förutsättningar samhället har för att fungera. Har man väldigt olika åsikter i avgörande frågor är det ju helt enkelt svårt att komma överens om en gemensam väg framåt.

Jag brukar prata om kulturell kompatibilitet, vilken indikerar hur väl uppsättningarna av värderingar mellan olika befolkningsgrupper fungerar tillsammans. Svenskar har t.ex. rimligen överlag lättare att komma överens i värderingsfrågor med en norrman eller dansk än med en jemenit eller irakier. Detta område skulle f.ö. behöva beforskas avsevärt mer än vad som gjorts, då det av allt att döma är avgörande i en värld med omfattande migration.

Det har dock gjorts relevant forskning vid SOM-institutet i Göteborg, där men studerat mellanmänsklig tillit som funktion av andelen med utländsk bakgrund där man bor [2] (figur 14).

Figur 14

Efter kontroll för andra faktorer visar det sig att den mellanmänskliga tilliten minskar när andelen med utländsk bakgrund i ens boendeområde ökar. Mest minskar tilliten i sitt eget boendeområde. Detta är i linje med resonemanget ovan att stora skillnader orsakar en högre grad av problem.

De avsevärda skillnaderna mellan traditionella svenskars värderingar och asylinvandrares hade varit mindre problematiska ifall de senare i hög grad hade anammat svenska värderingar. Det finns dock inte mycket som tyder på att så är fallet, utan värdesegregationen verkar i många fall vara fortsatt avsevärd även efter lång tid i Sverige. Förbluffande nog finns det dock ingen ordentlig forskning på detta område, trots dess sannolikt avgörande betydelse. Vi kan dock se att den fysiska segregationen under lång tid varit ökande i Sverige samt att kunskaper i svenska inte sällan är bristfällig även efter lång tid i landet. Detta gäller även för många inrikes födda med utländsk bakgrund – vilket i sig är är en signifikant indikator för hur allvarligt läget är.

En indikator på hur olika invandrargrupper segregerar sig och segregeras är att beakta ett så kallat olikhetsindex (Dissimilarity index), vilket beskriver hur boendemässigt koncentrerad en grupp är jämfört med diversiteten av boende i en jämförande kontext, t.ex. i en stad som helhet. Figur 15 visar detta index för olika grupper i Stockholmsregionen [3]. 1 är helt segregerad och 0 är helt integrerad jämfört med kontexten Storstockholm.

Figur 15

Turkar samt människor från Mellanöstern, Afrika och Irak är de mest segregerade, vilket sammanfaller relativt väl med kulturkartan i figur 13. Det är därför ett rimligt antagande att stort kulturellt avstånd genererar hög grad av segregation. Detta indikeras f.ö. även i andra studier. Notera också här igen att invandringen till Sverige, samt landets befolkningsökning, helt domineras av grupper som lever i hög grad av segregation.

Diskussion

Sammanfattningsvis har vi alltså en situation där Sveriges befolkning ökar mycket snabbt tack vare en omfattande asylrelaterad invandring från svagt utvecklade och kulturellt avlägsna länder. Vi ser att invandrarnas humankapital överlag är lågt samt att de tenderar att generera lågt ekonomiskt värde jämfört med den etablerade svenska befolkningen. Vi kan också konstatera att unga med utländsk bakgrund under lång tid  överlag presterat sämre i skolan. Vi kan till sist konstatera att de kulturellt mest avlägsna invandrargrupperna tenderar att leva i den högsta graden av segregation, samt att en hög grad av kulturellt och värdemässigt avstånd ger lägre tillit och bör resultera i fler konflikter samt ökade svårigheter vad gäller samsyn kring samhällets önskade beskaffenhet och utveckling. Det finns också omfattande indikationer på att diasporornas ökande storlek givit mer grogrund för olika typer av religiös och kulturell separatism som islamism, klan/etnisk kollektivism och hedersförtryck.

Utifrån denna analys, vad bör då den framtida policyinriktningen vara för den asylrelaterade invandringen till Sverige, samt för integrationspolitiken? Vad blir följderna ifall Sverige fortsätter som hittills? Är Sverige inne på ett spår av hållbar samhällsutveckling, givet att vi vill fortsätta vara ett sekulärt, rikt, rättvist, jämställt och icke korrumperat land?

Det finns inga andra rimliga slutsatser än att Sverige inte är inne på ett hållbart spår och att det skulle vara förödande, i ordets sanna bemärkelse, att fortsätta som under de senaste 40 åren (och inte minst de senaste dryga 10). Detta står utom allt rimligt tvivel. Att förneka det ter sig vara i klass med s.k. klimatförnekelse. Ändå är det just det de flesta av våra politiker samt mediehus gör. Och de kommer undan med det. Det är i sanning ett storskaligt intellektuellt nederlag för hela det svenska samhället.

Vad bör Sverige då göra för att långsiktigt signifikant förbättra situationen och för att komma in på ett hållbart spår? Är det ens möjligt? Det är det heller ingen som talar om, absolut inte de traditionella partierna och heller inte media. Inte “ens” SD gör det. Jag kommer dock att göra det. Framöver, här på bloggen.

---

Fredric Morenius

---

Noter

[a] TFR = Total Fertility Rate, https://en.wikipedia.org/wiki/Total_fertility_rate
[b] Human Development Index, https://en.wikipedia.org/wiki/Human_Development_Index

Referenser

[1] https://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/BE0701_2014A01_BR_BE51BR1404.pdf
[2] https://som.gu.se/digitalAssets/1670/1670588_029-048-arkhede-o-solevid.pdf
[3] https://www.suda.su.se/polopoly_fs/1.289871.1481288428!/menu/standard/file/SRRD_2015_28.pdf

En uppgörelse med det mångkulturella projektet

Under de senaste knappa hundra åren har Sverige gått från att vara en i det närmaste total monokultur till att vara en mångkultur, vilket bl.a. indikeras av andelen utrikes födda i landet (Fig. 1).

Fig. 1

Den svenska mångkulturen är numera inte begränsad till inkludering av angränsande kulturella varianter utan är i stora delar vad vi skulle kunna kalla en mångkultur av fullspektrumnatur. Detta har primärt drivits av vår sedan 1970-talet omfattande och generellt ökande asylinvandring (Fig. 2), där människor från ofta radikalt annorlunda kultursfärer anlänt till Sverige.

Fig. 2

En relevant fråga i detta sammanhang är hur andra länder kulturellt och värdemässigt förhåller sig till Sverige. God vägledning kan fås ur Inglehart–Welzels kulturkarta, vilken är skapad ur data från World Values Survey [1] (Fig. 3).

Fig. 3

I denna tvådimensionella graf ser vi att Sverige och Norden ligger i den ena extremen och afrikanska/islamiska länder i den andra. Med anledning av detta faktum är det för förståelse av påverkan intressant att informera sig om hur stor invandringen till Sverige varit från afrikanska/islamiska länder, samt hur stor gruppen andra generationens invandrare med ursprung i dessa länder är.

Det finns tyvärr inte någon allmänt tillgänglig svensk statistik över tid kring invandrares nationella bakgrund, men med lite ansträngning har det gått att vaska fram SCB-statistik för perioden 2011-2015 vad gäller första och andra generationens invandrares bakgrund. Det totala antalet första och andra generationens invandrare från afrikanska/islamiska och liknande länder i Sverige (här kallade MENA+^[a]) visas i Fig. 4.

Fig. 4

Som synes har det varit en kraftig uppgång om nästan 30% sedan 2011 och i slutet av 2015 utgjorde gruppen MENA+ 12,8% av Sveriges befolkning. Det totala antalet första och andra generationens invandrare utgör som jämförelse 30,8% (drygt tre miljoner människor) av Sveriges befolkning.

Fig. 5 visar de tio till antalet största grupperna ur MENA+ i Sverige.

Fig. 5

Irak är etablerat klart största grupp, med Syrien som ökar kraftigt. Samtliga grupper ökar faktiskt, inte minst gruppen av de med bakgrund i Somalia, som f.ö. i Danmark visat sig vara svårt överrepresenterade i viss brottsstatistisk – vilket jag skrivit om här och här.

För att kunna diskutera graden av potentiella problem i MENA+-gruppens integration/kulturella acklimatisering i Sverige behöver man få en uppfattning om hur olika människor med ursprung i dessa länder är jämfört med den svenska majoritetsbefolkningen. För detta kan vi använda oss av World Values Surveys [1] dataset av värderingsundersökningar från stora delar av världen. Av länderna i Fig. 5 ingår endast Irak och Libanon i World Values Surveys senaste undersökningsomgång. Då Irak av dessa två är representerat av klart flest människor i Sverige, låt oss jämföra värderingar mellan Irak och Sverige^[b].

Vi börjar med att undersöka skillnader i ett par moraliska värderingar:

Fig. 6

Fig. 7

Synen på abort (Fig. 6) är i princip diametralt motsatt och synen på skilsmässa (Fig. 7) skiljer sig kraftigt, där människor i Irak har en blandad men generellt skeptisk inställning till fenomenet.

Låt oss vidare studera skillnader i hur man ser på sin boendemiljö. “Mentioned” betyder att respondenten instämmer i påståendet. I t.ex. Fig. 8 betyder det att drygt 70% av de irakiska respondenterna inte vill ha ogifta par som grannar.

Fig. 8

Fig. 9

Fig. 10

Fig. 11

Stor skepsis råder bland människor i Irak mot ogifta par (Fig. 8) samt mot homosexuella (Fig. 9). Det är också stora skillnader i synen på invandrare (Fig. 10) och på andra religioner (Fig. 11). Här skall man dock ha i minnet att det i det svenska majoritetssamhället tenderar vara oacceptabelt att uttrycka skepsis mot invandrare samt andra religioner, vilket kan göra de svenska siffrorna mindre representativa.

Åsikter kring jämställdhet, religion och vetenskap visas nedan:

Fig. 12

Fig. 13

Fig. 14

Skepsisen i Irak mot undervisning om andra religioner är till skillnad från i Sverige tämligen utbredd, med en majoritet emot det (Fig. 12). Den egna religionen hålls däremot högt, så högt att nästan samtliga sätter den över vetenskap (Fig. 13). Vad gäller högre utbildning för kvinnor är bilden inte lika dyster, dock klart mer så än i Sverige (Fig. 14).

Låt oss till sist kort studera respektive nationalitets syn på demokrati:

Fig. 15

Fig. 15 visar kanske något överraskande att även i Irak verkar idén om demokrati vara populär, med nästan 90% stöd. Fig. 16 nyanserar dock detta genom att påvisa skillnader i uppfattningen om vad demokrati innebär, här specifikt genom religionens roll.

Fig. 16

Som synes anser en majoritet i Irak att religiösa auktoriteters inflytande i ett demokratiskt system är naturligt. Denna strömning kallas i länder som Irak som bekant islamism.

Fig. 17 visar slutligen att irakiernas inställning till kvinnors rättigheter i en demokrati till skillnad från svenskarnas är något ambivalent.

Fig. 17

Ur denna översiktliga jämförelse av irakiers och svenskars värderingar är det klart att de två nationaliteterna överlag har väldigt olika syn på det mesta i tillvaron. Enligt kulturkartan i Fig. 3 finns det vidare ingen större anledning att misstänka att övriga nio nationaliteter i Fig. 5 skulle skilja sig markant från den irakiska.

Ur detta uppkommer ett par följdfrågor:

1. Givet att invandrare bosatt sig i Sverige, i vilken utsträckning kan man då anta att de överlag skiftar värderingar till att bli klart mer i linje och därmed kompatibla med det svenska majoritetssamhällets?
2. Givet att värderingarna ej ändras nämnvärt, hur stort problem utgör det?

Den text om hedersförtryck jag publicerade för ett par månader sedan ger viss vägledning vad gäller 1 (och 2).  Invandrare med ursprung i MENA+ är i hög grad religiösa och utövar i hög grad hedersförtryck mot sina barn och ungdomar. Barnen visar sig dessutom i högre grad än sina föräldrar vara mycket troende. Inget av dessa karaktärsdrag är näraliggande den svenska majoritetsbefolkningens och skillnaderna borde kunna vara källor till komplikationer.

Det finns vidare en rad undersökningar kring främst religiösa gruppers värderingar i Europa, t.ex. den tyska “Fundamentalism and out-group hostility – Muslim immigrants and Christian natives in Western Europe” [2], vilken bl.a. visar att graden av muslimsk religiös fundamentalism är klart mer utbredd än dito kristen, vilket också rimligen utgör en källa till komplikationer.

Givet ovanstående är en lockande hypotes att invandrare från MENA+ och den svenska majoritetsbefolkningen av värderingsmässiga skäl drar sig för att interagera och dela vardag genom att bo i samma områden. En svensk studie från Linnéuniversitetet, “Ethnic Segregation, Tipping Behavior and Native Residential Mobility” [3] visar att utomeuropeiska invandrare bor mer segregerat i Sverige än europeiska dito. Vidare finns en tröskelkoncentration om 3-4% utomeuropeiska invandrare i ett område då “etniska” svenskar börja flytta ifrån området. I fallet europeiska invandrare är tröskelkoncentrationen 9-10%. Studien diskuterar huruvida värderingsmässiga skillnader kan vara delförklarande faktorer till det observerade.

Doktorsavhandlingen “Det bästa för mitt barn” [5] belyser dessa värderingsmässiga skillnader, eller i alla fall en blandning av upplevda och antagna sådana, genom djupintervjuer av nyblivna “medelklassmammor”. Så gott som samtliga av dessa uppger att de aktivt väljer bort mångkultur till förmån för sammanhang som domineras av traditionellt svenska värden och miljöer. Samtidigt säger de att de vill att deras barn skall växa upp i en kulturellt blandad miljö. Denna motsägelse speglar väl motsättningarna i det svenska mångkulturella samhället, där retorik och deklarerad ståndpunkt ofta går stick i stäv med det praktiska handlandet. Detta torde vara en avgörande kraft för det segregerande svenska samhällets fortbestånd och expansion.

En god illustration av den enorma segregation som råder i vissa delar av Sverige ges f.ö. av Fig. 18, vilken visar andelen utrikes födda röstberättigade i Stockholmsområdet Järva (Rinkeby, Tensta, Husby m.fl) år 2010 (källa: SCB).

Fig. 18

Alternativ metod för studie av kulturell acklimatisering

Utöver information om antalet första och andra generationens invandrarinvånare, det som ges av t.ex. [2] samt svenska studier likt den som låg till grund för min studie av hedersförtryck vore det intressant att om möjligt få bättre översikt av processen med kulturell acklimatisering. Ett sätt att få det är att studera hur föräldrar med invandrarbakgrund väljer att namnge sina barn. Den tyska studien “From Hasan to Herbert: Name-Giving Patterns of Immigrant Parents between Acculturation and Ethnic Maintenance” [4] gör just det för tre invandrargrupper i Tyskland, nämligen de med

1. Turkisk bakgrund
2. Bakgrund i Italien, Spanien eller Portugal
3. Bakgrund i forna Jugoslavien

Antagandet är att namngivingen speglar föräldrarnas benägenhet att anpassa sig till värdlandet, detta genom namn vilka uppfattas som med ursprung i värdlandet, med ursprung i föräldrarnas hemland eller något däremellan.

Studien visar att ett stort religiöst, kulturellt och socialt avstånd till värdlandet och dess majoritetsbefolkning samt låg utbildningsnivå gör föräldrar mindre benägna att välja namn med ursprung i värdlandet, och mer benägna att välja namn med ursprung i hemlandet. Följaktligen gav föräldrar med turkisk bakgrund klart oftare än de i grupp 2 och 3 sina barn namn vanliga i hemlandet (samt 3 oftare än 2). Detta anses tyda på en lägre grad av kulturell acklimatisering hos främst 1, men också hos 3 än hos 2.

För att göra motsvarande studie i Sverige krävs ej allmänt tillgänglig specifik data, men jag har ur namndata från SCB gjort en approximativ jämförelse genom att studera samtliga namn som givits gossebarn i Sverige i minst två fall under ett år under perioden 2004-2015 (4866 namn). Dessa namn har jag klassificerat utefter min uppfattning av dess bakgrund enligt följande indelning:

1. Väst- och Nordeuropa samt engelskspråkiga länder
2. MENA+
3. Övriga

En risk med detta tillvägagångssätt är givetvis felklassificering av namn, men då distributionen av namn är sådan att ett relativt fåtal ges i en absolut majoritet av antalet namngivningar (Fig. 19) är risken ändå relativt liten, speciellt då de vanliga namnen oftast är lättklassificerade.

Fig. 19

Då låg benägenhet till kulturell acklimatisering verkar vara en faktor förknippad med segregation ([4]), kriminalitet (vilket jag berört i tidigare inlägg), dåliga skolresultat (vilket jag berört här), radikalisering samt dålig ekonomisk utveckling och arbetsmarknadskoppling vore det bra ifall här observerad utveckling pekar på ökande benägenhet.

En ytterligare komplicerande faktor för framsteg totalt sett är att antalet personer med invandrarbakgrund fortsatt ökar i Sverige (Fig. 2), vilket gör en minskning av det absoluta antalet svagt kulturellt acklimatiserade än svårare att uppnå.

Fig. 20 visar förändringen av antalet namngivningar per kulturgruppering under perioden 2004-2015.

Fig. 20

Som synes pekar kurvorna längre bort från den svenska kultursfären åt fel håll. MENA+-namn ökar kraftigt (+130%) liksom namn ur gruppen “Övriga” (+82%).

Fig. 21 visar andelen namngivningar ur respektive grupp (notera att den vertikala skalan är bruten).

Fig. 21

År 2015 utgjorde antalet namngivningar ur MENA+-gruppen 10% av det totala antalet. Det är härur intressant att försöka bilda sig en uppfattning om hur stor andel namngivningar av föräldrar med ursprung i MENA+ som resulterar i namn med ursprung i MENA+. Till skillnad från i [4] har vi dock inte tillräckligt med information för att göra annat än uppskattningar och utgå ifrån vissa till synes rimliga antaganden.

Till att börja med är det rimligt att anta att en mycket stor andel föräldrar med ursprung i MENA+ är första generationens invandrare, detta då de flesta ur denna grupp invandrat relativt nyligen. Vidare torde pga. kulturellt och socialt avstånd till majoritetsbefolkningen de flesta bilda förhållanden med andra ur MENA+-gruppen. Åldersfördelningen för dessa första generationens invandrare är generellt sådan att vuxna i barnafödande ålder är överrepresenterade, men å andra sidan är könsfördelningen något skev (se t.ex. här). Sammantaget kan man nog rimligtvis säga att den resulterande avvikelsen gentemot majoritetsbefolkningen inte är speciellt stor. Antalet födslar per kvinna i MENA+-länder är dock generellt klart högre än i Sverige [6], vilket kan antas ha viss effekt även i Sverige.

Totalt sett verkar det rimligt att anta att invandrare ur gruppen MENA+ producerar något fler barn per person än motsvarande ur gruppen 1 ovan (Väst- och Nordeuropa samt engelskspråkiga länder).

2011 utgjorde första generationens invandrare från MENA+ 6,4% av befolkningen, år 2015 var andelen 8%. Detta skall ställas mot andelen namngivningar med namn från MENA+ om 7,4 respektive 10% för 2011 samt 2015. Då osäkerheten enligt ovan dock är såpass stor är det inte möjligt att tillförlitligt bedöma hur stor andel namngivningar av föräldrar med ursprung i MENA+ som resulterar i namn med ursprung i MENA+. Istället får vi nöja oss med att konstatera att den ökning vi ser i Fig. 21 sannolikt inte är av godo för Sveriges ansträngningar att hantera landets asylinvandring.

Samhällsekonomiska effekter av asylinvandring

Dessa är till skillnad från värdeskillnadseffekter belysta i relativt stor omfattning även i allmänmedia, så jag lyfter inte fram relaterade utredningar och rapporter här. Kontentan av dem är dock i vad jag vet samtliga fall att asylinvandringen som den sett ut sedan 1970-talet är kostsam, med nivåer från närmare hundra miljarder kr per år till flera hundra miljarder kr per år. Här skall dock sägas att kostnader i det lägre spannet härrör från de äldre utredningarna. Dagens totala kostnad ligger sannolikt i regionen flera hundra miljarder kr per år. Den sammantagna effekten på samhället illustreras hursomhelst sannolikt ganska väl i Fig. 22.

Fig. 22

En aspekt jag dock inte sett behandlas ordentligt är vissa typer av undanträngningseffekter, dvs. samhälleliga resurser som tas i anspråk pga. asylinvandringen vilka annars hade utnyttjats av den inhemska befolkningen.

En intressant sådan effekt är boenderelaterad. Vad kostar det samhället att stora, centralt belägna bostadsområden bebos av människor som till stor del inte är självförsörjande (illustration i Fig. 18), när de vid klart mindre asylinvandring sannolikt hade bebotts av människor i självförsörjning och med en i övrigt god koppling till det svenska majoritetssamhället? Hur hade geografiskt och infrastrukturmässigt attraktiva områden som Järva i centrala stor-Stockholm utvecklats utan det omfattande utanförskap som nu präglar området? Det expansiva och välmående medelklassområdet Ursvik som växer fram på andra sidan E18 från Rinkeby sett ger troligen en indikation.

En annan angelägen fråga är vad det kostar det svenska samhället att vara i det närmaste konstant upptaget med att diskutera och hantera konsekvenser av det mångkulturella projektet. Tid, pengar och energi som hade kunnat läggas på att utveckla och förbättra Sverige i alldeles avgörande frågor, som t.ex. den om våra framtida (och hotade) position som kunskapsnation med ett högteknologiskt baserat näringsliv.

Diskussion

Givet de proportioner det svenska mångkulturella projektet sedan 1970-talet antagit kan man sannolikt klassificera det som ett av de största och mest omvälvande Sverige tagit sig för under sin tusenåriga dokumenterade historia. Detta särskilt med tanke på att det inte varit eller är ett externt projekt (likt erövring av främmande land o.dyl.), utan ett internt som sker på svensk mark, mitt i och med det svenska samhället, och med många allvarliga problem förknippade med hantering vid motgång och misslyckande.

Med tanke på de enorma insatserna i detta projekt (bl.a. enligt redogörelserna ovan), är det faktiskt helt häpnadsväckande att det genomförts så gott som utan föregående analys och redig granskning under projektets gång. 40 år efter start kan vi konstatera att projektet i många avseenden behöver ses som ett misslyckande, eller i alla fall som ett med många mycket allvarliga problem.

Inte ens moraliskt och humanitärt kan projektet egentligen ses som något annat än mycket tvivelaktigt. Delar av de enorma resurser som lagts på att hjälpa runt två miljoner människor i Sverige hade kunnat läggas på att starkt bidra till en dräglig tillvaro och ljusnande framtid för sannolikt åtskilliga tiotals miljoner människor runt om i världen^[c]. Inklusive bonus i form av ett klart mer välmående och välfungerande Sverige.

---

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm

---

Noter

[a] Afghanistan, Albanien, Algeriet, Angola, Armenien, Azerbajdzjan, Bahrain, Belize, Benin, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brunei Darussalam, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska Rep., Djibouti, Egypten, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Gabon, Gambia, Ghana, Guinea, Indonesien, Irak, Iran, Jemen, Jordanien, Jugoslavien, Kamerun, Kazakstan, Kenya, Kirgistan, Kiribati, Kongo, Kongo, Demokratiska Rep., Kosovo, Kuwait, Lesotho, Libanon, Liberia, Libyen, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Mali, Marocko, Mauretanien, Mocambique, Moldavien, Montenegro, Namibia, Nauru, Niger, Nigeria, Okänt, Oman, Pakistan, Palestina, Qatar, Rwanda, Saudiarabien, Senegal, Serbien, Serbien och Montenegro, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Swaziland, Sydafrika, Sydsudan, Syrien, Tadjikistan, Taiwan, Tanzania, Tchad, Togo, Tonga, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan, Zambia, Zimbabwe

[b] 90,1% i Sverige-gruppen identifierar sig som “White / Caucasian White”, vilket kan tas för att i praktiken i mycket stor utsträckning representera Sveriges majoritetsbefolkning.

[c] Ämnesområdet och frågeställningen hur svensk och i stort internationell hjälp till utsatta skulle kunna utformas för bättre resultat än de hittillsvarande kräver egen fördjupning och delvis annan expertis.

Referenser

[1] http://www.worldvaluessurvey.org/
[2] https://www.wzb.eu/sites/default/files/u6/koopmans_englisch_ed.pdf
[3] https://cms.lnu.se/polopoly_fs/1.113520!Emma%20Neuman%20Paper%201-4.pdf
[4] http://www.polsoz.fu-berlin.de/soziologie/arbeitsbereiche/makrosoziologie/mitarbeiter/lehrstuhlinhaber/dateien/Gerhards-Hans_American_Journal_of_Sociology_2009.pdf
[5] http://oru.diva-portal.org/smash/get/diva2:794168/FULLTEXT01.pdf
[6] http://data.worldbank.org/indicator/SP.DYN.TFRT.IN?

Är Sveriges rättsväsen i kris?

Att döma av den strida ström larmrapporter och förstahandsskildringar som kommit de senaste månaderna är det helt rimligt att fråga sig ifall hela eller delar av svenskt rättsväsen befinner sig i kris. Den mest problemangripna myndigheten verkar vara polisen, men även domstolarna uppvisar bekymrande dålig form.

Med detta inlägg tänkte jag därför belysa hur utvecklingen sett ut vad gäller brottslighet, brottsbekämpning och lagföringsverksamhet (dvs. våra allmänna domstolar).

Låt oss till att börja med studera den historiska utvecklingen av anmälda brott samt dömda totalt sett. Fig. 1 visar antalet anmälda brott samt antalet dömda per capita sedan 1975.

Fig. 1

Antalet anmälda brott har ökat med nästan 70% per capita sedan 1975. För att följa denna utveckling borde antalet dömda per capita också ha ökat med ca. 70%, men tvärtom har det minskat med nästan 75%. Detta är extrema utvecklingar och främst det enorma tappet i antalet dömda är anmärkningsvärt. Antalet dömda år 2015 ligger 81% under den nivå antalet anmälningar 2015 skulle resulterat i om 1975 års nivå av dömda hade bibehållits. Detta hade inneburit att istället för dagens 1318 dömda per 100 000 invånare hade siffran varit hela 6900 dömda per 100 000 invånare.

Dock kan det ju vara så att nivån av dömda 1975 ej var helt rimlig, vilket kan ha föranlett en ändring i krav på bevisning eller dylikt. Det skarpa fallet 1975-1979 tyder på något sådant. För mer klarhet i detta krävs ytterligare studier.

En annan invändning mot att jämföra över en såpass lång tidsperiod är att den totala uppsättningen brottsrubriceringar samt domar har ändrats sedan 70-talet och att det därför gör jämförelse svår. Även ytterligare komplicerande faktorer kan anföras. Låt oss därför studera en mer begränsad mängd brottstyper och domar, nämligen brott mot liv och hälsa (brottsbalken 3 kap.). Här ingår bl.a. mord, dråp, grov misshandel och misshandel.

Fig. 2 visar brott mot liv och hälsa per capita sedan 1975.

Fig. 2

2011 var uppgången hela 256% jämfört med 1975 och för dessa allvarliga brott ter det sig mindre sannolikt att någon större andel av anmälningarna skulle gjorts pga. ökad anmälningsbenägenhet eller liknande metaorsaker. Dock skulle uppgången i någon grad kunna förklaras om brottsrubricering eller dylikt genom åren ändrats på sätt som ökar antalet anmälningar.

Antalet dömda per capita har överlag varit högre än nivån under 70-talet, men har inte hållit jämn takt med den stora ökningen av anmälningar. Det senaste knappa decenniet har dock inneburit en negativ trend för antalet dömda och nivån närmar sig 70-talets.

Fig. 3 visar antalet anmälningar om brott mot liv och hälsa per 100 000 invånare, antalet dömda, samt hur stor andel av anmälningarna som renderar en fällande dom.

Fig. 3

Vi ser att antalet dömda hållit relativt jämna steg med befolkningsutvecklingen men inte alls med den explosiva utvecklingen av antalet anmälningar. Andelen dömda ur samtliga anmälningar har 2015 minskat med ca. 70% sedan 1983 och är nu nere på endast 7,4%. Att för dessa grova brott fälla en skyldig för endast ca. 7 av 100 anmälningar är stötande dåligt.

Frågan är hur statens två brottsbeivrande huvudaktörer, polisen samt domstolarna, förhållit sig till den stora ökningen av anmälningar samt om man kan urskilja någon möjlig orsak till de drastiska fallen i antalet dömda.

Fig. 2 visar antalet polisanställda per anmält brott samt lagföringsbeslut per capita 2001-2015.

Fig. 4

Antalet polisanställda har överlag hållit jämna steg med det ökade antalet anmälningar men antalet lagföringsbeslut per capita varierar trots det kraftigt under perioden. Detta pekar på andra orsakssamband än numerären inom polisen.

Jag har även studerat nyckeltal hos Sveriges domstolar under perioden 2001-2015, men deras statistik är tyvärr inte jämförbar över hela perioden. Fig. 3 visar den senaste perioden med jämförbar statistik, 2009-2015.

Fig. 5

Antalet dömda per capita har fallit kraftigt under perioden, trots att antalet anställda inom domstolarna ökat jämfört med 2009 och att antalet avgjorda mål ökat eller ligger på samma nivå som 2009.  Fig. 4 och 5. indikerar sålunda att andra faktorer än antalet anställda inom polis och domstolar samt ärendegenomströmning ligger bakom minskningen i antalet dömda sedan 2009. Att identifiera dessa faktorer ligger dock utanför denna texts omfång.

Jag skulle hursomhelst vilja passa på att presentera annan intressant statistik. Fig. 4 visar antalet polisanställda per 100 000 invånare 2001-2015.

Fig. 6

Som synes ökade antalet kraftigt mellan 2001 och 2011, med ca. 17%. Mellan 2011 och 2015 har dock antalet minskat med ca. 4%. Denna minskning kan vi också se effekten av i Fig. 4 genom ett ökat antal brott per polisanställd.

Fig. 7 visar enbart de som i polisens redovisning kategoriseras som poliser (alltså ej civil personal).

Fig. 7

Vi har här samma karaktär som i Fig. 6. En uppgång med 18,5% mellan 2002 och 2010, men en minskning 2010-2014 med 5,3%, dvs. en kraftigare nedgång än bland de civilanställda.

Som bekant är diskussionerna om antalet poliser samt polisens synlighet ute i samhället högaktuella. En fråga är hur dessa faktorer utvecklats på längre sikt. Fig. 8 jämför antalet poliser per 100 000 invånare med 50 års mellanrum, 1965 och 2015. Siffrorna för 1965 är ungefärliga och har erhållits av polisens HR-enhet samt av äldre poliser.

Fig. 8

Trots att antalet poliser per 100 000 invånare ökat med 33% sedan 1965 har antalet i yttre tjänst minskat med 27% och i synlig yttre tjänst med hela 56%. Rimligen beror detta åtminstone till viss del på ökad administration samt ökad brottskomplexitet. Notera även att administrationen i yttre tjänst nu är påtaglig, varför synligheten minskat.

Avslutningsvis, låt oss se till hur svensk polis står sig i jämförelse med andra europeiska länder. Fig. 9 visar antalet poliser per 100 000 invånare inom EU år 2007, dvs. det senaste året som redovisas hos Eurostat.

Fig. 9

Hela Norden ligger på en låg nivå, vilket kan fungera under gynnsamma förutsättningar. En faktor Sverige har till sin nackdel är dock landets stora yta, vilket ger extremt få poliser per areaenhet. Fig. 10 visar antalet poliser per kvadratmil år 2007.

Fig. 10

De större länderna i Norden har extremt låg densitet även jämfört med andra stora EU-länder som Tyskland, Frankrike och Spanien. Tyskland har t.ex. 17,5 gånger fler poliser per kvadratmil än Sverige trots att Sverige endast är 25% större till ytan än Tyskland. Dessa förhållanden skapar förstås stora besvär i att förebygga och beivra brott i avlägsna och glest befolkade delar av Norden.

En annan påverkande faktor för hur liten polisstyrka som kan fungera är förstås brottsnivån. Fig. 11 visar antalet poliser per begånget mord i respektive EU-land.

Fig. 11

Även här ligger Sverige dåligt till och indikerar att förhållandena i Fig. 9 och 10 kan vara problematiska.

Att jämföra brottslighet och brottsbekämpning mellan liknande länder är värdefullt för att bedöma ländernas relativa prestation. Jag har tidigare här på min blogg använt mig av dansk brottsstatistik och då de svenska och danska rättssystemen är jämförelsevis likartade [1], kan vi i många fall göra meningsfulla jämförelser av ländernas brottsbekämpningsresultat.

Fig. 12 visar antalet anmälda brott per 100 000 invånare under perioden 2010-2015 för Sverige respektive Danmark.

Fig. 12

Sverige har i jämförelse med många andra länder ett stort antal anmälda brott, men även Danmark ligger relativt högt. Respektive lands lagstiftning samt statistikföringsmetoder spelar in här, varför det är svårt att göra helt rättvisande jämförelser. Ur Fig. 12 kan vi dock konstatera att Danmark har en positiv trend och Sverige en negativ. Mellan 2010 och 2015 har antalet anmälda brott per 100 000 invånare i Danmark minskat med 19% medans de i Sverige ökat med 5,5%.

Fig. 13 visar hur stor andel av samtliga brott som 2010-2015 klarats upp i Sverige respektive Danmark.

Fig. 13

Samma förbehåll som för Fig. 12 gäller, men det är intressant att notera en klar divergens från liknande nivåer 2010. I Danmarks fall gäller dessutom att uppklaring innebär fällande dom, medans det i Sverige endast innebär att man väcker åtal mot en misstänkt (vilken sedan eventuellt frias). I Danmark resulterade år 2015 hela 23,6% av alla anmälningar i en fällande dom. I Sverige resulterade endast 14,2% av alla anmälningar i väckt åtal, och alltså  en ännu mindre andel i fällande domar.

Jämförelseosäkerheten mellan länder minskar som regel när man jämför mer specifika brottskategorier [1]. I Fig. 14 har jag valt att visa statistik för inbrott i bostad och liknande.

Fig. 14

Enligt [1] är denna brottskategori i mycket hög utsträckning jämförbar mellan Sverige och Danmark och därför extra intressant. Trots att antalet rapporterade inbrott per 100 000 invånare är runt tre gånger fler än i Sverige resulterade år 2015 hela 9,6% av alla anmälningar i en fällande dom. För Sveriges del resulterade samma år endast 2,6% av alla anmälningar i väckt åtal, och alltså en ännu mindre andel i fällande domar. Då denna brottskategori är jämförbar mellan Danmark och Sverige har vi här ett tydligt exempel på det svenska rättsväsendets utomordentligt dåliga funktion vad gäller vardagsbrottslighet.

Slutsatser

Denna genomgång ger en dyster bild av Sveriges långsiktiga utveckling av brottsfrekvens samt förmåga till beivrande av brott. Trots att både polis och domstolar expanderar klarar de inte att hålla jämna steg med brottsutvecklingen vare sig vad gäller grova brott eller vardagsbrottslighet som inbrott.

Orsakerna till dessa misslyckanden klarläggs inte av denna genomgång, men de är sannolikt sammansatta. Dels är antalet poliser i Sverige fortfarande relativt få i ett internationellt perspektiv, dels har ökad numerär inom både polis och domstolar inte räckt för att hejda den negativa utvecklingen. Troligen krävs ytterligare ökade numerärer parallellt med organisatoriska och metodologiska förbättringar för att hejda och vända den långvarigt negativa utvecklingen.

---

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm

---

Referenser

[1] https://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800021441/1371914732382/1999_internationella_jamforelser_av_kriminalstatistik.pdf

 

 

 

 

 

Våldtäkt och förövarens nationella bakgrund

Problemen med sexuellt våld och inte minst våldtäkter har med rätta varit i centrum för sommarens politiska diskussioner. Frågor kring det faktiska läget och orsaker ställs ideligen, men få konkreta svar ges – i alla fall inte av det svenska etablissemanget.

I mitt nyliga blogginlägg om våldtäktsproblematiken i Sverige visade jag att drygt 2/3 av samtliga våldtäkter i Sverige sannolikt begås av människor med icke-västlig invandrarbakgrund. I detta inlägg kommer jag med hjälp av statistik från danska SCB [1]^[a] redogöra för mer statistik kring förövarnas nationella bakgrund samt studera ett par orsaksförklarande faktorer.

I mitt blogginlägg om Brottslighet och ursprungsland presenterade jag Fig. 1, där överrepresentationen för invandrare med icke-västlig bakgrund under 2010-2014 i snitt var åtta gånger.

Fig. 1

Studerar man samtliga förövare med icke-västlig bakgrund förekommer främst länder i Afrika, Mellanöstern och Centralasien. Samtliga länder uppges i ^[b]. Jag har summerat antalet människor i Danmark med bakgrund i något av ^[b] och ställt det mot det totala antalet våldtäktsdomar 2010-2014 för människor med någon av dessa bakgrunder. Jämförelsen med människor med dansk bakgrund visas i Fig. 2

Fig. 2

Under åren 2010-2014 dömdes människor med dansk bakgrund för i snitt 0,7 våldtäkter per 100 000 invånare med samma bakgrund. För icke-västliga i ^[b] var snittet under samma period 13,8, dvs. en överrepresentation på 19,7 gånger jämfört med människor med dansk bakgrund. I mitt blogginlägg om svenska förhållanden uppskattade jag f.ö. antalet våldtäktsdomar mot människor med svensk eller västlig bakgrund till 1,5 per 100 000 invånare med samma bakgrund, alltså drygt 2 gånger fler än danska domar mot människor med dansk bakgrund.

De mest förekommande länderna i danska våldtäktsdomar (förutom Danmark) 2010-2014 visas i Fig. 3.

Fig. 3

De länder av dessa som förekommer under minst fyra av de fem åren 2010-2014 är Afghanistan, Iran, Irak, Libanon och Somalia. Dessa länders befolkningsutveckling i Danmark för alla åldrar visas i Fig. 4

Fig. 4

Fig. 5 illustrerar snittantalet våldtäktsdomar per 100 000 personer och år under perioden 2010-2014 mot individer med bakgrund i dessa länder. Urvalet människor i varje grupp är begränsat till åldrarna 14-79 år, då det bara är för detta åldersspann brottsstatistik redovisas.

Fig. 5

Särskilt personer med bakgrund i Somalia sticker ut, men en överrepresentation på hela 35,9 gånger (25.1/0.7) jämfört med personer med dansk bakgrund.

Orsaksförklarande faktorer

Man kan med största sannolikhet generellt och korrekt hävda att av t.ex. de totalt 49 våldtäkter 2010-2014 som män från Afghanistan, Iran, Irak, Libanon och Somalia fälldes för är den absoluta merparten en indirekt orsak av Danmarks asylpolitik och att dessa män därav alls befinner sig i Danmark och har möjlighet att begå brotten. Med det sagt är det intressant att förstå mer om _varför_ dessa grupper är så kraftigt överrepresenterade. Kulturella, värderingsmässiga, sociala och rent demografiska faktorer spelar säkerligen alla in. Vi har tillgång till data för ett par demografiska faktorer, nämligen ålders- och könsfördelning inom grupperna, så låt oss beakta dessa.

Fig. 6 visar åldersfördelningen i spannet 14-79 år för människor med bakgrund i Danmark, västliga samt icke-västliga länder.

Fig. 6

Danmark har en högre andel äldre än båda de andra grupperna från 48 år och uppåt. Det är rimligtvis dock inte i de högre åldrarna våldtäktsförövare främst är. Fig. 7 visar förekomsten av våldtäktsdomar per åldersgrupp per bakgrund.

Fig. 7

Mycket riktigt ser vi att den största andelen våldtäktsdomar utfärdas i spannet 15-49 år. En stor andel befolkning i högre ålder än detta är då positivt för gruppens statistik i och med att få av dessa äldre är belastade vad gäller våldtäktsdomar. Upprepar vi samma beräkningar som de i Fig. 1 fast begränsar åldersintervallet till 15-49 år borde överrepresentationen för grupperna med västlig och icke-västlig bakgrund därmed minska. Fig. 8 visar utfallet för detta begränsade åldersintervall.

Fig. 8

Mycket riktigt minskar överrepresentationerna, för icke-västliga med enligt beräkning i snitt 27%.

Skev könsfördelning, med större andel män än kvinnor, bör också påverka statistiken för gruppen negativt, då i princip alla våldtäktsförövare är män. Gruppen icke-västliga har något skev könsfördelning med 1% överskott av kvinnor (år 2014), vilket då har en liten positiv inverkan på statistiken. Sett till individuella länder ger Fig. 9 könsfördelningen för länderna i Fig. 4

Fig. 9

Alla dessa länder har ett överskott av män, men överskottet är mindre än vad många nog erfarenhetsmässigt tror i och med att främst en stor andel män syns i det offentliga rummet.

I och med att överskotten inte är större blir deras negativa inverkan på statistiken inte annat än relativt liten. Jag redovisar inte statistiken för detta här.

Fig. 10 visar till sist ålders- och könsdistributionen för personer med bakgrund i Somalia.

Fig. 10

Även här är andelen över knappt 50 år betydligt mindre än för gruppen med dansk bakgrund. Dock har Somaliagruppen en topp runt drygt 40 år, vilket är till fördel för deras statistik. Skulle man beräkna gruppenernas statistik för det begränsade åldersspannet 15-49 år torde minskningen i överrepresentation vara liknande den för gruppen med icke-västlig bakgrund, dvs. ca. 25%. Överrepresentationen för Somalia skulle då minska från 35,9 till 26,9.

---

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm

---

Noter

[a] Deldatabaser STRAFNA1 och FOLK2. Strafftyper 11, 12 och 511

[b] Afghanistan, Bosnia and Herzegovina, Ethiopia, India, Iran, Iraq, Jordan, Lebanon, Morocco, Pakistan, Russia, Somalia, Thailand, Tunisia, Turkey, Yugoslavia, Federal Republic

Referenser

[1] http://statistikbanken.dk/

Få Jihadister i Sverige arresteras

I ljuset av den senaste tidens terrordåd i Europa är det tyvärr högaktuellt att syna arbetet med att arrestera Jihadister i Europa. EUs gemensamma polisorganisation Europol arbetar bl.a. med krimialunderrättelser och publicerade den 20 juli i år en lägesrapport om terrorism och bekämpning inom EU, “EU Terrorism Situation and Trend Report (TE-SAT) 2016” [1].

Rapporten innehåller intressant statistik, bl.a. en klassificering av de arresteringar som gjorts i EU under 2015 (Fig. 1)

Fig. 1

Flera observationer kan göras, bl.a. att antalet arresteringar av misstänkta Jihadister är hela 62 gånger större än antalet arresteringar av misstänkta högerextremister (687/11). Man kan också se att antalet arresteringar av Jihadister är 179% fler än alla andra kategorier sammanlagt (687 / (67+11+168)). Ett rimligt antagande är att medlemsländerna arresterar misstänkta ur alla kategorier i en omfattning som ganska väl motsvarar kategorins hotomfattning, vilket då indikerar att Jihadism är det i särklass största terrorismrelaterade problemet medlemsländerna och EU har.

Fig. 2 visar antalet Jihadismrelaterade arresteringar i EU mellan 2011 och 2015, och trenden är starkt uppåtgående. Under perioden har antalet arresteringar ökat med  463% (687/122). Denna ökning beror sannolikt på en ökad arresteringskapacitet samt en ökad mängd Jihadistattacker. Mellan 2014 och 2015 ökade antalet attacker från 4 till 17 st.

Fig. 2

När det gäller utförda attacker är separatiströrelserna troligen dock mest framträdande, vilket Fig. 3 indikerar. Tyvärr kategoriserar Storbritannien ej attacker utförda i landet, vilket sänker värdet av denna sammanställning.

Fig. 3

De 687 Jihadismrelaterade arresteringar som gjordes inom EU under 2015 är illustrerade grafiskt per medlemsland i Fig. 4. Samma data återfinns i Fig. 1. Intressant är att sätta antalet arresteringar i proportion till storleken på varje lands muslimska befolkning. Det bör per land ge en hygglig uppfattning av bekämpningens effektivitet, trots att många andra faktorer självklart också spelar in, såsom gruppens sammansättning, sociala faktorer m.m.

Fig. 4

Statistik över storleken på respektive lands religiösa grupper är aningen osäker, men t.ex. Pew-Templeton Global Religious Futures Project [2] ger översikter och prognoser. Pew-Templeton tillhandahåller det uppskattade antalet muslimer per land för år 2010 och 2020, och jag har ur det med enkel linjär interpolation uppskattat antalet för år 2015. Resultatet visas i Fig. 5 och 6.

Fig. 5

Fig. 6

Det skall noteras att Pew-Templetons uppskattning av antalet muslimer i Sverige sannolikt är för låg. I mitt blogginlägg “Hedersförtrycket i Sverige är epidemiskt” kommer jag fram till en klart högre siffra, vilken bör vara mer rättvisande. Jag använder dock Pew-Templetons uppskattning i detta inlägg.

Antal arresteringar per 100 000 muslimska invånare ges ur Fig. 1 och 5. Resultatet visas i Fig. 7

Fig 7

Frekvensen av arresteringar varierar stort mellan länder, t.ex. arresterar Polen ca. 48 gånger fler Jihadister per 100 000 Muslimer än Sverige. Som synes är öststaterna i sammanställningen “effektiva” och har en liten muslimsk befolkning. I Västeuropa är Österrike, Belgien, Frankrike, Spanien och Finland effektiva. Spanien och Finland har dock låg andel muslimer bland befolkningen.

Tysklands och Sveriges låga frekvenser är anmärkningsvärda i sammanhanget. Båda länderna har stora muslimska befolkningar och ungefär lika stora andelar som Österrike och Belgien. Med mer korrekta siffror enligt mitt tidigare blogginlägg är dessutom Sveriges andel muslimer troligen högst i Västeuropa, och arresteringsfrekvensen lägre än Tysklands.

Detta indikerar för Sveriges del att vi behöver bli bättre på att identifiera Jihadister samt öka kapaciteten att arrestera och lagföra dem.

---

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm

---

Referenser

[1] https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/europol_tesat_2016.pdf
[2] http://www.globalreligiousfutures.org/

Hedersförtrycket i Sverige är epidemiskt

Efter många års kollektiv förnekelse av hedersproblematiken blandat med sedvanlig ignorans hos folkvalda och opinionsbildare har eftertankens och insiktens kranka blekhet nu på allvar börjat anfäkta även dessa. Det har helt enkelt även för de mest motsträviga blivit väldigt svårt att ignorera problemet.

Ett arbete som torde göra anfäktan än värre är den studie kring hedersförtryck föreningen “Varken hora eller kuvad” (VHEK) släppte i mars i år [1]. Denna studie, benämnd “1100” är en kartläggning av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1100 ungdomar (12-18 år) och ca. 50 föräldrar (19-55 år) med utländsk bakgrund i Stockholms förorter. Studien baseras på en enkät och intervjuer gjorda av VHEK.

I detta blogginlägg lyfter jag fram ett urval av resultaten i studien, samt gör en enklare analys av vad studien pekar på för problemomfattning nationellt. För att få grepp om det senare behövs en uppfattning om hur många människor som i Sverige lever i en miljö av potentiellt hedersförtryck. En rimlig indikator bör vara hur många människor som har bakgrund i länder där hederskultur är vanligt förekommande eller norm.

Antal människor i hederskultur i Sverige

Statistiska Centralbyrån (SCB) redovisar inte ursprungsland för andra generationens invandrare. Det görs dock i Danmark, varför jag har använt mig av andelssiffror därifrån för att uppskatta antalet människor i Sverige som lever i en miljö av potentiell hederskultur.

Med hjälp av data från Danmarks Statistik [2] har jag genom att räkna antalet människor med bakgrund i länder med hederskultur^[a] tagit fram en uppskattning av hur stor andel de utgör av den totala andelen med utländsk bakgrund. För alla åldrar är i Danmark andelen 44% och för åldrarna 12-18 år är andelen 60%.

I Sverige fanns det 2015 enligt SCB drygt 2,9 miljoner medborgare med utländsk bakgrund. Om vi antar samma fördelning som i Danmark betyder det att vi i Sverige har nästan 1,3 miljoner människor med bakgrund i länder med hederskultur, varav ca. 640 000 är flickor eller kvinnor.

Religionstillhörighet och grad av tro

Fig. 1 visar ur studien “1100” de enkätbesvarande ungdomarnas föräldrars religionstillhörighet. Ungdomarnas egna religionstillhörighet är snarlik föräldrarnas.

Fig. 1

Intressant i Fig. 1 är att andelen kristna är såpass stor; det talas mest om Islam, men även Ortodox Kristendom är mycket vanligt. Tyvärr används dock inte informationen om specifik religionstillhörighet i studien.

Fig. 2 visar föräldrarnas samt ungdomarnas grad av religiositet. 77,2% av mödrarna är ganska eller mycket religiösa, medans andelen för fäder är 65,4%. För ungdomarna är andelen hela 83%. Detta är skyhöga andelar jämfört med personer med svensk bakgrund.

Fig. 2

Låt oss ur ovanstående uppskatta hur många ganska eller mycket troende muslimer det finns i Sverige. Av den del av befolkningen med bakgrund i länder med hederskultur borde Fig. 1 visa en rimligt korrekt fördelning av religionstillhörighet. Dock kan andelen judendom och buddhism anses vara försumbar, varför vi sätter Islam till 51% och kristendom till 46%. Ur Fig. 2 är det ungefärliga medelvärdet för andelen ganska eller mycket troende 75%. Med tanke på enkätens målgrupp kan denna siffra nog vara något hög nationellt sett, så låt oss vara konservativa och sätta siffran till 65%. Detta sammantaget ger ca. 425 000 ganska eller mycket troende muslimer i Sverige.

Denna siffra är intressant att jämföra med hur många ganska eller mycket troende den traditionella svenska protestantiska kyrkan har. Tyvärr är det dock svårt att slå fast några exaktare siffror, men bl.a. licentiatuppsatsen i [3] som bygger på SIFO-undersökningen från 2001 i [4] ger att ca. 9% av Sveriges dåvarande befolkning 15 år eller äldre läste bibeln ganska eller mycket ofta. I [3] visas också undersökningar från  1984 och 1999 där 5% av Sveriges ungdomar och vuxna läste bibeln minst varje vecka. Om vi då utgår från dagens 7,1 miljoner människor med svenskt ursprung och att 5% av dessa är ganska eller mycket troende ger det 355 000 människor, eller ca. 84% av antalet ganska eller mycket troende muslimer (Fig. 3). Dessa siffror ger en indikation på hur den bekännande religiösa basen i Sverige i och med sekularisering och asylinvandring flyttats från inhemsk protestantisk kristendom till andra kristna varianter och Islam.

Fig. 3

En intressant fråga som uppkommer i och med detta är vilka ur gruppen invandrare som bidrar till den ökade religiositeten. Studien “1100” kastar ljus över hur invandrarbarns religiositet beror på föräldrarnas födelseland. Är mamma och/eller pappa födda utomlands är barnen i högre grad religiösa. Fig. 4 visar förhållandena beroende på mammans ursprung.

Fig. 4

Är modern född i Sverige anger ca. 28% av ungdomarna att religion är viktigt eller mycket viktigt, med huvuddelen svarande viktig. Är modern däremot född utomlands anger ca. 56% av ungdomarna att religion är viktigt eller mycket viktig, med huvuddelen svarande mycket viktig. Detta indikerar att gradvis anpassning till det svenska, i huvudsak sekulära samhället över generationer gör invandrare mer sekulära. Av det följer att om antalet nyetableringar av utlandsfödda invandrare minskar kommer sannolikt gruppen med invandrarbakgrund med tiden att bli mer sekulära. Gruppen ganska eller mycket troende kommer att minska i storlek, och därmed förbättras integrationen med det svenska majoritetssamhället.

Frihet i hederskultur

En aspekt som tenderar att begränsas i hederskulturer är ungdomars möjlighet till umgänge med det motsatta könet, både i skolan och på fritiden. Fig. 5 visar hur ungdomarna i “1100” begränsas i denna aspekt.

Fig. 5

Endast 16% av tjejerna får för sina föräldrar umgås med det motsatta könet, medan mer än dubbelt så stor andel killar, 37% får göra det.

Studerar man föräldrarnas generella grad av kontroll över sina barn ser man att en mycket stor andel av särskilt flickorna är hårt eller mycket hårt kontrollerade (Fig. 6). Studien visar också att om föräldrarna är födda utomlands och/eller har låg utbildning och/eller är troende ökar graden av kontroll över barnen.

Fig. 6

Hela 54,1% av flickorna uppger sig vara hårt eller mycket hårt kontrollerade av sina föräldrar. För pojkarna är motsvarande andel 38,8%. Ur dessa siffror är det högintressant att försöka skapa en bild av hur utbredd kontrollaspekten av hedersförtrycket är i Sverige totalt sett.

För att göra detta använder vi oss som ovan av statistik från SCB, samt uppskattningen av andelen med ursprung i länder med hederskultur. Fig. 7 visar ungdomar i åldrarna 12-18 år och deras ursprung, Fig. 8 barn och ungdomar i åldrarna 9-20 år och deras ursprung^[b].

Fig. 7

Fig 8.

I den bredare åldersgruppen har nästan 280 000 barn och ungdomar enligt min uppskattning bakgrund i miljöer med potentiell hederskultur. Det är lika många som antalet människor i hela Malmö stad.

I samma åldersspann som enkätdeltagarna i “1100”, 12-18 år, har drygt 160 000 ungdomar bakgrund i miljöer med potentiell hederskultur. Det är fler än antalet människor i hela Uppsala stad. Låt oss för detta åldersspann också studera hur graden av kontroll kan påverka i Sverige som helhet.

Enligt Fig. 6 uppgav 38,8% av pojkarna att de är hårt eller mycket hårt kontrollerade av sina föräldrar. I gruppen 12-18 år ger det  ca. 33 600 pojkar. I gruppen 9-20 år ger det, givet antagandet att 38,8% är rimligt rättvisande även för denna grupp, ca.  52 000 pojkar. 54,1% av flickorna uppgav att de är hårt eller mycket hårt kontrollerade av sina föräldrar. I gruppen 12-18 år ger det  drygt 42 000 flickor. I gruppen 9-20 år ger det, givet samma antagande, ca. 73 000 flickor.

Totalt sett har vi alltså i gruppen 12-18 år ca. 76 000 ungdomar i Sverige som anser sig hårt eller mycket hårt kontrollerade av sina föräldrar. I gruppen 9-20 år är det totalt 125 000 ungdomar. Den senare siffran är nästan lika stor som antalet invånare i Uppsala stad.

Antalet människor som totalt sett lever under hedersförtryck i Sverige känner vi inte, men givet det som kommit fram i “1100” och i analysen ovan bör det vara flera hundratusen. Jag anser det väldigt allvarligt att ett sådant utbrett förtryck mötts med sådan flathet och oförmåga till handling från samhällets sida. Detta är något som snarast behöver förändras, och är något Borgerlig Framtid kommer att adressera i sin politik.

---

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm

---

Noter

[a] De av världens länder och områden jag uppskattat vara karaktäriserade av hederskultur är:

Rwanda, Reunion, Nigeria, Niger, Namibia, Mozambique, Mauritius, Mauritania, Morocco, Mali, Malawi, Libya, Liberia, Lesotho, Kenya, Guinea-Bissau, Guinea, Ghana, Gambia, The, Gabon, Ethiopia, Eritrea, Ivory Coast, Egypt, Djibouti, Congo, Republic, Congo, Democratic Republic, Comoros, Central African Republic, Cameroon, Burundi, Burkina Faso, Botswana, Benin, Angola, Algeria, Senegal, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Swaziland, South Sudan, Southwest Africa, Tanzania, Chad, Togo, Tunisia, Uganda, Zimbabwe, Zambia, Equatorial Guinea, Africa not stated, Belize, Abu Dhabi, Afghanistan, Armenia, Azerbaijan, Bahrain, Bangladesh, Dubai, United Arab Emirates, Indonesia, Iraq, Iran, Jordan, Kazakhstan, Kyrgyzstan, Kuwait, Lebanon, Malaysia, Middle East not stated, Oman, Pakistan, West bank and Gaza, Qatar, Saudi Arabia, Syria, Tajikistan, Trucial Oman, Turkmenistan, Uzbekistan, North Yemen, Yemen, Stateless

[b] Grupperna “bakgrund hederskultur” är delar av grupperna “utländsk bakgrund”.

Referenser

[1] http://www.varkenhoraellerkuvad.se/okategoriserat/studien-elvahundra.html
[2] http://www.statistikbanken.dk/
[3] https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:117256/FULLTEXT01.pdf
[4] http://www.tns-sifo.se/rapporter-undersokningar/senaste-undersokningarna/2001/allmaenhetens-syn-paa-bibeln

Antalet våldtäkter troligen 3 ggr fler pga icke-västliga invandrare

I mitt blogginlägg om brottslighet och ursprungsland visade jag att människor i Danmark med icke-västlig bakgrund^[a,b,c] är klart överrepresenterade vad gäller att vara dömda för våldtäkt. Under perioden 2010-2014 var det i Danmark i snitt ca. 8 gånger mer sannolikt att en person med icke-västlig bakgrund dömdes för en våldtäkt än en med dansk eller västlig bakgrund.

I detta inlägg används denna statistik för att uppskatta situationen i Sverige vad gäller våldtäkter och förövarens nationella bakgrund.

Enligt danska SCB, Danmarks Statistik [1], hade år 2015 62,2% av Danmarks invandrare i åldrarna 14-79 år icke-västlig bakgrund. Då motsvarande information inte finns hos SCB, antar vi att andelen invandrare med icke-västlig bakgrund i Sverige är densamma, 62,2%. Enligt SCB hade i Sverige år 2015 ca. 2,68 miljoner människor i åldrarna 14-79 år utländsk bakgrund^[d]. Enligt antagandet ovan har då 2,68*0,622= 1,67 miljoner av dessa icke-västlig bakgrund. Övriga invånare i samma åldersgrupp har då västlig eller svensk bakgrund, dvs. (2,68-1,67)+5,49 = 6,5 miljoner människor.

För att uppskatta den relativa andelen begångna våldtäkter mellan dessa två grupper antar vi att överrepresentationen i Sverige är densamma som i Danmark, dvs. ca. 8 gånger. Vi låter x representera antalet våldtäkter per en miljon invånare av gruppen med svensk eller västlig bakgrund. Antalet våldtäkter av dessa,  V_sv, ges då av

Antalet våldtäkter av de med icke-västlig bakgrund,  V_iv, ges inkl. överrepresentationen av

Det totala antalet våldtäkter, V_tot, blir då:

Andelen våldtäkter av de med icke-västlig bakgrund, V_aiv, är då

trots att de endast utgör 20,4% av det totala antalet människor i de båda grupperna.

Vi kan också se att i och med tillskottet av gruppen med icke-västlig bakgrund är det totala antalet våldtäkter 19,86x/6,5x =  3,06 gånger fler än de hade varit utan denna grupps tillskott. Detta givet att övriga gruppers våldtäktsfrekvens legat på samma nivå även utan gruppens med icke-västlig bakgrund närvaro i Sverige.

Vidare är antalet våldtäkter av gruppen med icke-västlig bakgrund 13,36x/6,5x = 2,06 gånger fler än antalet av gruppen med svensk eller västlig bakgrund.

Låt oss för att sätta dessa relationer i perspektiv se till hur fördelningen blir av det faktiska antalet våldtäktsdomar år 2015. Detta år föll 291 domar för våldtäkt^[e] [2], och enligt uppskattningen att 67,3% av de dömda har icke-västlig bakgrund innebär det att 196 av dessa är personer ur denna grupp och 95 ur gruppen med svensk eller västlig bakgrund.

En annan intressant övning är att titta på hur antalet personer i gruppen med icke-västlig bakgrund skulle kunna tänkas påverka gruppens andel av samt det absoluta antalet våldtäkter. Låt oss göra det förenklade antagandet att antalet personer med svensk eller västlig bakgrund är konstant och att den andra gruppens överrepresentation är enligt ovan. Vi låter P_iv vara antalet miljoner personer med icke-västlig bakgrund och V_aiv’ vara den resulterande andelen våldtäkter begångna av personer ur denna grupp:

Fig. 1 visar funktionen V_aiv’ och vi kan t.ex. se att vid dubbla dagens antal personer i gruppen med icke-västlig bakgrund (3,37 miljoner) skulle gruppen stå för drygt 80% våldtäkterna och redan vid drygt 800 000 personer skulle gruppen stå för 50% av våldtäkterna.

Fig. 1    y = V_aiv’ och x = P_iv

Vi kan också studera det absoluta antalet våldtäkter begångna av personer i gruppen med icke-västlig bakgrund. Låt oss då igen göra det förenklade antagandet att antalet personer med svensk eller västlig bakgrund är konstant och att den andra gruppens överrepresentation är som ovan.

Det totala, faktiska antalet utdömda våldtäktsdomar år 2015 ges av

vilket ger

 våldtäkter per en miljon invånare.

För ett variabelt antal miljoner personer med icke-västlig bakgrund, P_iv, ges då det totala antalet våldtäkter av denna grupp av

Fig. 2 visar utfallet av denna hypotetiska funktion (V_{tot_iv}, blå), samt det konstanta antalet våldtäkter av gruppen med svensk eller västlig bakgrund (röd).

Fig. 2    y = Antal våldtäkter och x = P_iv

Vi kan härur t.ex. se att vid dubbla dagens antal personer i gruppen med icke-västlig bakgrund (3,37 miljoner) skulle antalet våldtäkter begångna av personer ur gruppen vara ca. 390 stycken och det totala antalet våldtäkter i Sverige skulle vara 485 mot dagens 291, vilket motsvarar en ökning med ca. 67%.

Diskussion

Ovanstående beräkningar bygger pga. SCBs brister på vissa antaganden och också på förenklingar. Siffrorna bör dock rimligtvis ligga någorlunda nära de faktiska och förenklingarna bör ge rimligt rättvisande resultat. Beräkningarna innefattande alternativa antal personer med icke-västlig bakgrund skall dock endast ses som hypotetiska illustrationer snarare än sannolik utveckling vid ytterligare ökat antal personer i denna grupp.

Det skall noteras att inga försök till förklaring av orsakerna bakom begångna våldtäkter görs. Detta är istället endast ett bidrag för att konkretisera kring graden av de problem med sexuellt våld som finns i samhället, och en pekare på vad som troligen är en huvudfaktor till det stora antalet våldtäkter.

---

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm

---

Noter

[a] För inrikes född definieras ursprungsland utifrån moderns födelseland. Om endast en förälder är känd räknas dennas födelseland. Då ingen förälder är känd ges härkomst av personens egna upplysningar.
[b] Västliga länder:  EU28 plus Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, Norge, San Marino, Schweiz, Vatikanstaten, Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland.
[c] Icke-västliga länder: alla övriga
[d] Denna siffra har approximerats då SCB endast anger ålder i 10-årsgrupper.
[e] Våldtäkt och grov våldtäkt, inklusive mot barn.

---

Referenser

[1] http://www.statistikbanken.dk/
[2] http://www.bra.se/download/18.25f91bdc15453b49d0f9589b/1464674751252/450La-2015.xls

En harmlös(?) Sunni-Imam och ett okunnigt Ibn-Rushd

Den konservative Sunni-skriftlärde och Imamen Salahuddin Barakat har den senaste tiden seglat upp som en av de-facto referenserna för Islam i det officiella Sverige. Han bjuds regelbundet in i olika sammanhang, inte minst kors-religiösa där samverkan, samförstånd och allmän harmoni skall visas upp för allmänheten (Fig. 1).

Fig. 1: Shejk Salahuddin Barakat, Biskop Eva Brunne samt Rabbi Ute Steyer vid den senares installation i Stockholm 6/6 2016

Barakat är enligt egen utsago [1] huvudsakligen utbildad i Jemen, i vad som kallas “de islamiska vetenskaperna”. Man skall här notera att detta inte rör sig om vetenskap enligt en västerländsk definition; den skulle inte kvalificera.

Barakat undervisar bl.a. i rättsmetodik och rättslära och syftet med det Sunnimuslimska läroverk han driver [2] är bl.a. att “bidra till en positiv samhällsutveckling” och “att stärka och stödja muslimers engagemang i samhället”. Detta sammantaget betyder utom rimligt tvivel att Barakat verkar för att direkt eller indirekt påverka samhället samt att förmedla Islamisk rättslära, uppfattning och praktik.

I diskussion med Barakat [3] håller han dock låg profil och hävdar att han inte har någon ambition att påverka det omgivande samhället, eller ens ha någon direkt idé om vad han vill med sitt engagemang i ett större samhällskontext. Givet hans utbildning och den bokstavstolkning han har av sin religion ter sig detta tämligen osannolikt.

För att studera Barakats verksamhet har jag bevistat och spelat in två av hans föreläsningar, varav “ISIS och Dajjal” var den första. Mohamed Omar har skrivit en mycket bra artikel om denna föreläsning, Sharia istället för förnuft, där Barakats bokstavstro, anspråk på korrekt tolkning samt tendens att dölja sig bakom resonemangs- och ordmoln och att det hela är så komplicerat att en utomstående inte kan förstå går igen.

En sista observation med anledning av [3] jag skulle vilja dela med mig av är hur okunnig det muslimska studieförbundet Ibn Rushds förste rektor Martin Nihlgård framstår, som dessutom studerat Islamologi på universitetsnivå. Hans frågor och påståenden är på lekmannanivå, vilket är mycket anmärkningsvärt för en person med hans bakgrund och förmodade erfarenhet. T.ex. påstår han att många muslimer ger mänskligt förnuft företräde framför de heliga skrifterna. Fig. 2 [5] visar dock att en förkrossande majoritet i många länder med stor muslimsk befolkning t.ex. tror att Sharia kommer av Guds ord (exempelvis 99% i Jordanien, 95% i Egypten och 94% i Irak). Detta är en ståndpunkt som i grunden går emot förnuftsbaserat tänkande.

Fig. 2: Pew Research, “The World’s Muslims: Religion, Politics and Society”

---

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm

---

Referenser

[1] http://www.islamakademin.se/vara-larare/#strongshaykh-salahuddin-barakat
[2] http://www.islamakademin.se/
[3] https://www.facebook.com/martin.nihlgard/posts/10206696771800700
[4] https://www.youtube.com/watch?v=8vzqdiy4uoA
[5]http://www.pewforum.org/2013/04/30/the-worlds-muslims-religion-politics-society-beliefs-about-sharia/

Varför skall vi inte sparka våra politiker?

I denna bloggpost skulle jag vilja be er läsare om hjälp. Som de av er som läst denna blogg tidigare kanske sett är jag politiskt aktiv inom Borgerlig Framtid, Sveriges nästa riksdagsparti och ett parti av den nya generationen.

Med tanke på situationen Sverige numera befinner sig i är det för mig självklart att engagera mig i att få ordning på Sverige samt att ersätta de politiska aktörer som haft en stor del i att landet är på dekis och i att vi hamnat i denna svåra situation. Jag stöter dock regelbundet på människor som trots att de tycker situationen är katastrofal och att den politiska skulden är tydlig verkar hysa en pessimism och motvillighet mot förändring, t.ex.

“Ni kommer inte att hinna nå 4% till valet 2018”
“Vi behöver inte fler borgerliga partier”
“De gamla partierna har nu lärt av sina misstag och allt kommer att bli bra”

Det jag skulle vilja ha er hjälp med är att ni i kommentarsfältet nedan ger era bästa argument för varför vi väljare skall ge “gammelpartierna” fortsatt förtroende, trots att de försatt landet i en mycket allvarlig situation. Varför skall vi väljare inte sparka de politiska företrädare som haft höga poster i sina partier under tiden vanstyret pågått, haft möjlighet att stoppa det, men inte gjort något nämnvärt? Varför skall vi inte ersätta en sjuklig politisk kultur, sjukliga partier och sjukliga politiker med friskt blod från samhället och människor som tar plats med ett enda mål – att få ordning på Sverige.

Så, fire away with your best arguments! 🙂

---

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm

---