Den konservative Sunni-skriftlärde och Imamen Salahuddin Barakat har den senaste tiden seglat upp som en av de-facto referenserna för Islam i det officiella Sverige. Han bjuds regelbundet in i olika sammanhang, inte minst kors-religiösa där samverkan, samförstånd och allmän harmoni skall visas upp för allmänheten (Fig. 1).
Fig. 1: Shejk Salahuddin Barakat, Biskop Eva Brunne samt Rabbi Ute Steyer vid den senares installation i Stockholm 6/6 2016
Barakat är enligt egen utsago [1] huvudsakligen utbildad i Jemen, i vad som kallas “de islamiska vetenskaperna”. Man skall här notera att detta inte rör sig om vetenskap enligt en västerländsk definition; den skulle inte kvalificera.
Barakat undervisar bl.a. i rättsmetodik och rättslära och syftet med det Sunnimuslimska läroverk han driver [2] är bl.a. att “bidra till en positiv samhällsutveckling” och “att stärka och stödja muslimers engagemang i samhället”. Detta sammantaget betyder utom rimligt tvivel att Barakat verkar för att direkt eller indirekt påverka samhället samt att förmedla Islamisk rättslära, uppfattning och praktik.
I diskussion med Barakat [3] håller han dock låg profil och hävdar att han inte har någon ambition att påverka det omgivande samhället, eller ens ha någon direkt idé om vad han vill med sitt engagemang i ett större samhällskontext. Givet hans utbildning och den bokstavstolkning han har av sin religion ter sig detta tämligen osannolikt.
För att studera Barakats verksamhet har jag bevistat och spelat in två av hans föreläsningar, varav “ISIS och Dajjal” var den första. Mohamed Omar har skrivit en mycket bra artikel om denna föreläsning, Sharia istället för förnuft, där Barakats bokstavstro, anspråk på korrekt tolkning samt tendens att dölja sig bakom resonemangs- och ordmoln och att det hela är så komplicerat att en utomstående inte kan förstå går igen.
En sista observation med anledning av [3] jag skulle vilja dela med mig av är hur okunnig det muslimska studieförbundet Ibn Rushds förste rektor Martin Nihlgård framstår, som dessutom studerat Islamologi på universitetsnivå. Hans frågor och påståenden är på lekmannanivå, vilket är mycket anmärkningsvärt för en person med hans bakgrund och förmodade erfarenhet. T.ex. påstår han att många muslimer ger mänskligt förnuft företräde framför de heliga skrifterna. Fig. 2 [5] visar dock att en förkrossande majoritet i många länder med stor muslimsk befolkning t.ex. tror att Sharia kommer av Guds ord (exempelvis 99% i Jordanien, 95% i Egypten och 94% i Irak). Detta är en ståndpunkt som i grunden går emot förnuftsbaserat tänkande.
Fig. 2: Pew Research, “The World’s Muslims: Religion, Politics and Society”
Fredric Morenius Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm
I denna bloggpost skulle jag vilja be er läsare om hjälp. Som de av er som läst denna blogg tidigare kanske sett är jag politiskt aktiv inom Borgerlig Framtid, Sveriges nästa riksdagsparti och ett parti av den nya generationen.
Med tanke på situationen Sverige numera befinner sig i är det för mig självklart att engagera mig i att få ordning på Sverige samt att ersätta de politiska aktörer som haft en stor del i att landet är på dekis och i att vi hamnat i denna svåra situation. Jag stöter dock regelbundet på människor som trots att de tycker situationen är katastrofal och att den politiska skulden är tydlig verkar hysa en pessimism och motvillighet mot förändring, t.ex.
“Ni kommer inte att hinna nå 4% till valet 2018”
“Vi behöver inte fler borgerliga partier”
“De gamla partierna har nu lärt av sina misstag och allt kommer att bli bra”
Det jag skulle vilja ha er hjälp med är att ni i kommentarsfältet nedan ger era bästa argument för varför vi väljare skall ge “gammelpartierna” fortsatt förtroende, trots att de försatt landet i en mycket allvarlig situation. Varför skall vi väljare inte sparka de politiska företrädare som haft höga poster i sina partier under tiden vanstyret pågått, haft möjlighet att stoppa det, men inte gjort något nämnvärt? Varför skall vi inte ersätta en sjuklig politisk kultur, sjukliga partier och sjukliga politiker med friskt blod från samhället och människor som tar plats med ett enda mål – att få ordning på Sverige.
Så, fire away with your best arguments! 🙂
Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm
Med anledning av Sveriges relativt nya belägenhet att vara en västerländsk sekulär demokrati satt under press av religiösa krafter som vill återinföra religiöst inflytande över samhällsstyrningen är det intressant och relevant att studera hur graden av religiositet korrelerar med ett gott samhälle.
För att göra det har jag sammanställt information från 58 länder[a] kring medborgarnas grad av religiositet[b], religiösa sammansättning[c] samt politiska rättigheter och medborgerliga friheter[d]. Denna information har jag sedan vägt samman för att visa hur dessa parametrar korrelerar med ett gott eller mindre gott samhälle.
De 58 länderna utgör en absolut merpart av de länder som ingick i “World Values Survey Wave 6” under 2010-2014 [1], från vilken jag även hämtat information om grad av religiositet. Datan över religiös sammansättning per land är tagen från Pew Research “The Global Religious Landscape” [2] och datan över politiska rättigheter och medborgerliga friheter per land från Freedom Houses rapport “Freedom in the World 2015” [3].
Fig. 1 visar de länder som ingick i World Values Survey Wave 6.En relevant fråga för denna bloggpost är huruvida urvalet av de 58 länderna är representativt för den totala uppsättningen länder globalt. Länder från alla världsdelar finns representerade och för Kristendom och Islam motsvarar andelarna med respektive religiös majoritet rimligt väl andelarna på individnivå globalt, så jag kommer i diskussionen anta tillräcklig global representativitet.
Fig. 1
Fig. 2 visar ett punktdiagram över de 58 länderna där vertikala axeln utgör graden av icke-religiositet [-1..1] och horisontella axeln utgör graden av politiska rättigheter och medborgerliga friheter [1..7]. Lågt värde på vertikala axeln betyder hög religiositet och vice versa, lågt värde på den horisontella axeln betyder svaga politiska rättigheter och medborgerliga friheter och vice versa. Färgen på ett lands punkt visar landets religiösa majoritet. 25 länder har kristen majoritet och 18 muslimsk.
Klicka på Fig. 2 för en större version där detaljerna framgår ordentligt.
Fig. 2
Det första man kan konstatera är att människor i de undersökta länderna till övervägande del är religiösa då en klar majoritet av länderna ligger under noll på den vertikala axeln. De länder som är neutrala eller mer icke religiösa (vert. >= 0) har de flesta av dem en stor kristen andel av befolkningen. 100% av länderna med muslimsk majoritet (hädanefter benämnda “muslimska länder”) är mer religiösa (vert. < 0) mot 76% av de med kristen majoritet (hädanefter benämnda “kristna länder”). 72% av de muslimska länderna har en mycket religiös befolkning (vert. <= -0,8) mot endast 16% av de kristna länderna. Detta stämmer väl överens med den gängse bilden av att den kristna världen kommit längre i sekulariseringsprocessen än den muslimska.
När det gäller den horisontella axeln, politiska rättigheter och medborgerliga friheter, ser man att maximal poäng (7) uppnår endast länder med kristen majoritet, blandad kristen och sekulär majoritet, samt Japan som har en blandad Buddhistisk och sekulär majoritet. Polen och Cypern klarar det med relativt hög religiositet. Med anledning av nyliga händelser i Polen är det dock rimligt att ifrågasätta ifall de kommer att bibehålla högsta poäng framöver.
32% av de kristna länderna ligger på högsta poäng, medan 0% av de muslimska gör det. Det enda muslimska landet som klarar sig någorlunda hyfsat är Tunisien, som dessutom gör det med en hög religiositet även jämfört med andra muslimska länder. Med andra ord bör Tunisien nog studeras av dem som försöker hitta vägar framåt för att göra bättre länder av de muslimska (~arabiska våren v2.0).
Merparten, 76% av de kristna länderna har en poäng >=5, medan endast 6% av de muslimska har det (Tunisien, 6). Med anledning av denna observation, låt oss titta på Kristendoms, Islams och sekulärs medelpoäng vad gäller politiska rättigheter och medborgerliga friheter. Fig. 3 visar dessa.
Fig. 3
Samtliga länder med en substantiell sekulär grupp i befolkningen har maxpoäng 7, varför medelvärdet blir 7. För de kristna länderna är medelpoängen 5,32, för länderna med blandad kristen och muslimsk befolkning är den 3,5, och sist kommer de muslimska länderna med 2,81.
Låt oss också titta på hur de länder med en mycket religiös befolkning (vert. <= -0,8) klarar sig (Fig. 4):
Fig. 4
Mönstret som kan ses direkt i punktdiagrammet (Fig. 2) ses här tydligt: kristna högreligiösa länder har medelvärde 4,75, de högreligiösa länderna med blandad kristen och muslimsk befolkning har 3,5, och de högreligiösa muslimska länderna har 3.
För att få en indikation på hur långt länderna och de religiösa grupperna kommit i sekulariseringsprocessen kan vi titta på medelvärdet för hur oviktig religion är inom grupperna på landsnivå, vilket visas i Fig. 5.
Fig. 5
Som synes tenderar både kristna och muslimer fortsatt vara mer religiösa än i ett “neutralläge”, med muslimska länder klart mer religiösa än kristna.
Slutsatser
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den mest relevanta faktorn, politiska rättigheter och medborgerliga friheter, är negativt korrelerad med religiositet och i ökande grad negativt korrelerad med ökande religiositet. Vi kan också tydligt konstatera att kristna länder bättre lyckas förena respekt för politiska rättigheter och medborgerliga friheter än vad muslimska länder gör. Bäst lyckas de länder som har en stor sekulär grupp i befolkningen, vilket endast finns i traditionellt kristna länder samt Japan.
Trots att denna sammanställning av statistik inte kan påvisa kausalitet mellan religiositet och dålig respekt för politiska rättigheter och medborgerliga friheter finns väldigt tydliga samband. Dessa indikerar att såvida Sverige vill behålla en tätposition i världen vad gäller stor respekt för politiska rättigheter och medborgerliga friheter skulle vi vara ett unikt undantag ifall vi skulle klara av det med en stor blandad kristen och muslimsk befolkning. Kombinationen stora grupper kristna, muslimer sekulära skulle dessutom bryta ny mark då det inte finns inom något land ännu, men givet indikationerna i denna genomgång skulle resultatet sannolikt inte vara lyckat.
Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm
Noter
[a] Algeria, Azerbaijan, Argentina, Australia, Bahrain, Armenia, Brazil, Belarus, Chile, China, Taiwan, Colombia, Cyprus, Ecuador, Estonia, Georgia, Germany, Ghana, India, Iraq, Japan, Kazakhstan, Jordan, South Korea, Kuwait, Kyrgyzstan, Lebanon, Libya, Malaysia, Mexico, Morocco, Netherlands, New Zealand, Nigeria, Pakistan, Peru, Philippines, Poland, Qatar, Romania, Russia, Rwanda, Singapore, Slovenia, South Africa, Zimbabwe, Spain, Sweden, Thailand, Trinidad and Tobago, Tunisia, Turkey, Ukraine, Egypt, United States, Uruguay, Uzbekistan, Yemen
[b] “World Values Survey Wave 6” variable V9- Important in life: Religion.
Grad av religiositet ges per land i fyra nivåer (låg-hög: l2, l1, h1, h2) och i statistiken ges andel (%) svarande per nivå. Ett enkelt mätetal togs fram genom följande viktningsformel:
avgRelc = (-2*l2+-1*l1+1*h1+2*h2)/100/2
Detta ger -avgRelc i spannet [-1..1], där -avgRelc < 0 betyder högre religiositet.
[c] Tabell “Table: Religious Composition by Country” sid 45 -> i [2]
[d] Landstabeller sid 21 -> i [3]
Freedom House tillämpar en sjugradig skala där 1 är bäst och 7 sämst. Då jag ville illustrera med 1 sämst och 7 bäst vände jag på skalan och beräknade sedan medelvärdet av PR + CL ur det.
Som bekant finns i Sverige generellt ett positivt samband mellan utländsk härkomst och hög brottslighet. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har sammanställt två rapporter på temat härkomst och brottslighet, varav den senaste är från 2005 [1]. Tyvärr verkar BRÅ inte längre sammanställa dessa rapporter, trots att de bevisligen är relevanta utifrån de samband som finns. Ett annat potentiellt problem med BRÅs rapporter samt svensk statistik kring brottslighet och härkomst är att härkomstindelningen är väldigt grov, endast svensk och utländsk bakgrund används.
Vårt grannland Danmark för dock klart mer detaljerad statistik vad gäller brottslighet och härkomst; de registrerar nationell härkomst hos personer dömda för brott [2]. Jag gjorde en partiell genomgång av denna statistik i januari 2016 och tänkte redovisa resultaten här då de i allra högsta grad är intressanta i ett svenskt kontext – inte minst p.g.a. Sveriges bristfälliga statistik på området. Jag har utifrån officiell dansk statistik [2] själv producerat samtliga diagram och grafer nedan.
Fig. 1 visar relativ representation av härkomst[a,b,c] för personer dömda för våldtäkt i Danmark under åren 2010-2014. Personer av dansk härkomst har för varje år representation 1, och är alltså referens.
Fig. 1
Som synes är personer med icke-västlig bakgrund (härkomst) klart överrepresenterade vad gäller begångna våldtäkter. Det är under studerad period 5-11,5 ggr så sannolikt att en person ur gruppen med icke-västlig bakgrund är dömd för våldtäkt än en ur gruppen med dansk bakgrund. Representationen för gruppen med västlig bakgrund är i stort sett densamma som för den med dansk bakgrund.
Anledningen till att representationerna fluktuerar såpass mycket är sannolikt att Danmark har relativt få invånare och att antalet våldtäkter är relativt lågt. Årliga variationer på ett mindre antal våldtäkter ger då stor procentuell skillnad för det året.
Jag studerade också nationell bakgrund hos personer dömda för våldsbrott i Danmark under åren 2010-2014. Fig. 2 visar representation för män i åldrarna 14-79 baserat på nationell bakgrund.
Fig. 2
Personer med dansk bakgrund är för varje år referens (=1). Som synes sticker personer med somalisk bakgrund ut rejält, med en överrepresentation på 7 till drygt 10 ggr. Även övriga “asylländer” sticker ut negativt, med överrepresentationer i spannet drygt 3 till 5,5 ggr. Studerade icke-asylländer är underrepresenterade (Kina) eller i paritet med Danmark (Vietnam).
Fig. 3 är en visualisering utifrån samma dataset, där en grupps andel av befolkningen jämförs med gruppens andel av utdömda våldsbrott.
Fig. 3
Personer med danskt ursprung har sjunkit med knappt två procentenheter under perioden 2010-2014 och deras andel av våldsbrott med ca 3,5 procentenheter. Under samma period har andelen personer med ursprung enligt nedre delen av figuren ökat från ca 1,2% till ca 1,46%, en ökning med 22%. Överrepresentationen för denna grupp visar en svagt stigande trend och 2014 var gruppens andel av våldsbrott 7%, eller 4,8 ggr större än gruppens befolkningsandel.
Orsakerna till detta positiva samband mellan utomvästlig (“asyllands”)härkomst och hög brottslighet är sannolikt flera och kräver en ordentlig fördjupning, vilket jag avser göra (åtminstone en ansats till) i senare inlägg. Dock kan vi utan tvekan konstatera att kopplingen härkomst och åtminstone viss typ av brottslighet är mycket stark, varför Sveriges beslut att inte föra denna typ av statistik ter sig felaktigt.
Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm
Noter
[a] Ursprungsland definieras utifrån moderns födelseland. Om endast en förälder är känd räknas dennas födelseland. Då ingen förälder är känd utgår härkomst från personens egna upplysningar. [b] Västliga länder: EU28 plus Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, Norge, San Marino, Schweiz, Vatikanstaten, Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland. [c] Icke-västliga länder: alla övriga
I den allmänna debatten framhålls ofta att Sverige är och skall vara en kunskapsnation. Och ser man till global statistik över välstånd och givet det faktum att Sverige inte har ett överflöd av värdefulla naturtillgångar att exportera verkar det ligga något i detta påstående.
Fig. 1 visar den globala PPP-rankingen för 2014 [1] (PPP = purchasing power parity)
Fig. 1: PPP-ranking 2014
Bortser man från de länder som får sitt välstånd övervägande genom att utvinna naturtillgångar ligger Sverige på plats sju. Detta välstånd har vi till stor del nått genom att producera värdefulla produkter och tjänster, vilket kräver kunskap i det globala toppskiktet.
Med tanke på vår plats i PPP-rankingen har vi sannolikt haft samt har just detta, kunskap i det globala toppskiktet. Men hur ser våra förutsättningar ut för att behålla denna placering i framtiden? Jag kommer nedan att belysa denna fråga ur ett par vinklar genom att presentera statistik och information från undersökningar kring vårt utbildningsväsende.
Grundskola, lägre årskurser
Nationella prov i matematik, svenska och svenska som andraspråk genomförs i grundskolans åk 3. Skolverket för statistik över dessa och bearbetar man den [2] kan man se att för läsåret 2013/14 är spridningen av resultaten för olika skolor relativt stor. I de 5% av grundskolorna med sämst snittresultat är 60-80% godkända (svenska som andraspråk ej medräknat). I de 5% av grundskolorna med bäst snittresultat är 99-100% godkända. En snabb titt på skolorna i topp respektive botten indikerar de väntade förhållandena: i botten huvudsakligen skolor i utsatta storstadsområden samt småorter, i topp skolor huvudsakligen i välbärgade storstadsområden samt större städer.
Dessa är svåra problem med vad det verkar delvis strukturella orsaker. Jag och Medborgerlig Samling kommer framöver att återkomma med förslag kring hur de skulle kunna hanteras. Några förslag ges dock längre ned i denna text.
Grundskola, åk 9
För grundskolans årskurs 9 finns ett par olika uppsättningar data att studera:, slutbetyg, nationella prov samt PISA-undersökningen. Statistik kring slutbetygen på riksnivå för läsåren 2010-2015 visas i fig. 2 [3].
Fig 2: Åk 9 slutbetyg riksnivå, 2010/11-2014/15
23% av avslutade elever nådde läsåret 2014/15 inte upp till kunskapskraven för det sämsta betyget, E, i åtminstone ett ämne. Av de elever med utländsk bakgrund är siffran hela 41%. För nyinvandrade elever är andelen 82%, eller 3425 st. I detta sammanhang är det relevant att erinra sig att Sverige 2015 tog emot nästan 35400 ensamkommande flyktingbarn [4], varför vi kan vänta oss att iallafall antalet icke godkända kommer att öka kommande år.
Andra intressanta mätetal att studera är hur stort antal och andel av samtliga avslutade elever som inte nått upp till kunskapskraven för det sämsta betyget i något av ämnena svenska, matematik och engelska. Fig. 3 visar statistik kring detta [3].
Fig 3: Åk 9 riksnivå, avslutade samt multiunderkända elever 2010/11-2014/15
Läsåret 2014/15 avslutade enligt tabell 1A 97661 elever i Sverige åk 9, varav 51,6% var pojkar. Tabell 5 ger dock att 61,4% av de elever som inte nådde betyg E i varesig svenska, matematik eller engelska var pojkar, dvs en överrepresentation på ca. 19%. Man kan också se att kommunala skolor står för den klart största andelen, 93,4% trots att de endast utgör 83,4% av landets 4845 grundskolor.
Elever med utländsk bakgrund utgör 50,4% av de underkända, trots att de endast utgör 22,5% av det totala antalet elever. Alltså en överrepresentation med ca. 124%.
Oroväckande är också att den totala andelen multiunderkända uppvisar en stigande trend under de sex läsår som redovisas i tabell 5. Från 3,83% 2010/11 till 5,16% 2014/15.
Om man funderar över konsekvenser av dessa förhållanden ter det sig rimligt att en relativt stor andel av de som inte ens når upp till betyg E i varesig svenska, matematik eller engelska senare i livet kommer att få stora problem att fungera på arbetsmarknaden, och därmed att försörja sig. För att bilda oss en uppfattning av vilka ekonomiska effekter detta skulle kunna ha, låt oss göra en enkel hypotetisk beräkning där vi också tar med alla de som blivit underkända i svenska, matematik och engelska så långt bakåt i tiden denna statistik sträcker sig, vilket är läsåret 1998/99 [3]. Fig. 4 visar denna:
Fig 4: Åk 9, antal multiunderkända elever 1998/99-2009/10
Från läsåret 1998/99 t.o.m. läsåret 2014/15 har vi alltså 54603 elever som inte fått godkänt i svenska, engelska och matematik. Om vi antar att 50% av dessa elever i vuxen ålder inte klarar sin egen försörjning utan lever på det offentliga i i snitt 50 år till en kostnad av 25000 kr/månad får vi en total kostnad för samhället på ca 410 miljarder, vilket är över 80% av kostnaden för hela Sveriges hälso- och sjukvård plus skola under ett år (2014). Här borde alltså finnas mycket stora pengar att spara genom att minska antalet elever som misslyckas så här brett.
Frågan är då hur man skall gå tillväga för att uppnå en minskning. Lågt hängande frukter borde rimligen ordning och studiemiljö i skolan vara, så låt oss titta närmre på dessa.
Ordning m.m. i grund- och gymnasieskolan
Lärarnas riksförbund publicerade i maj 2014 resultatet av en undersökning av trygghet och studiero i grund- och gymnasieskolan [5]. Ca 1250 lärare har medverkat (av Sveriges ca 125000 lärare, dock har ej alla examen) och undersökningen bör ge en rimlig bild av läget vad gäller lagefterlevnad, ordning, studiero, rutiner och sanktioner.
Grundläggande för ett framgångsrikt arbete med ordning och studiero bör vara att det finns ordnade och enhetliga regelverk att följa. Fig. 5 visar förhållandena kring förekomsten av regelverk för ordningen på skolan, enligt respektive respondent.
Fig. 5: förekomst av ordningsregler
Mellan 5 och drygt 20% av respondenterna har angivit att gemensamma regler saknas på deras skola, där andelen ökar med ökande årskurs. Förutom ovan angivna motivering utgör detta lagbrott då skollagens 5 kap. 5 § säger följande:
“Ordningsregler ska finnas för varje skolenhet…”
Det bör vara relativt enkelt för varje ansvarig tillsynsenhet att se till att varje skola har och informerar om ordningsregler, så detta bör realiseras.
Låt oss nu se på hur mycket tid de svarande lärarna anser sig lägga på att upprätthålla regler och studiero (fig. 6 och 7).
Fig. 6: del av arbetstid åt ordning, åk 1-6Fig. 7: del av arbetstid åt ordning, åk 7-gy
Från 20 till dryga 50% anger att en stor del av deras arbetstid går åt till ordning, med sjunkande andel för högre årskurser. Andelen som åtminstone till viss del anser detta vara ett faktum understiger dock aldrig 60%, vilket är bekymmersamt.
Fig. 8 och 9 visar orsakerna till angivna problem med ordning och arbetsro.
I årskurserna 1-6 dominerar stök/bråk och störningar i och utanför klassrummen stort. Här ser en mycket tydligare ordningshållning ut att vara nödvändig, dels genom att eleverna får klart för sig vad som förväntas och gäller, dels genom att eleverna får kännbara konsekvenser ifall de ej sköter sig. En sådan konsekvens, vilken är sanktionerad enligt skollagen (5 kap. 8 §) kan vara kvarsittning. Dock används enligt undersökningen kvarsittning väldigt lite, endast 2-4% av lärarna i åk 1-6 anger att de använder det ofta eller då och då. Skolrutiner för kvarsittning är också väldigt dåligt utvecklade, endast 11% av lärarna i åk 1-6 anger att skolan har rutiner för kvarsittning. En annan konsekvens är att utvisa elever från lektioner, vilket också är sanktionerat i skollagen (5 kap. 7 §), men även detta används relativt sällan. Endast drygt 10% av lärarna i åk 1-6 anger att de använder det ofta eller då och då. Skolrutiner för utvisning är inte speciellt bra utvecklade, endast drygt 20% av lärarna anger att rutiner finns.
Dessa siffror är mycket dåliga och här behövs en mycket starkare styrning mot att de motmedel som faktiskt finns också används. Ett annat förslag är att som komplement utfärda betyg i ordning, vilket Borgerlig Framtid redan förordar.
För åk 7-gymnasiet är problemen mer relaterade till störande föremål och dålig disciplin vad gäller studiemateriel samt att passa tider. Även här gäller det sannolikt att göra eleverna helt på det klara med vad som förväntas och vad som gäller, samt att det blir kännbara konsekvenser för elever som ej lever upp till uppsatta regler. Kvarsittning är mycket ovanligt även i åk 7-9 och i princip icke existerande i gymnasiet. Även rutiner för det är dåligt utvecklade, och i gymnasiet i princip icke existerande. Med tanke på hur vanligt sen ankomst är i gymnasiet borde kvarsittning framgångsrikt kunna användas som konsekvens. Vad gäller utvisning från lektioner förkommer det än mer sällan än i lägre årskurser, vilket man utifrån problemkaraktärerna kan förstå.
En sanktionerad åtgärd för att komma åt störande föremål är att omhänderta dem ( skollagen 5 kap. 22-23 §). För åk 7-9 uppger 34% av svarande lärare att de omhändertar ofta eller då och då, för gymnasiet bara 17%, trots att problemet är större i gymnasiet. Vad gäller rutiner är förhållandet detsamma, drygt 50% av lärarna i åk 7-9 uppger att rutiner för att omhänderta föremål finns. För gymnasiet är siffran endast 24%.
En lösning för att komma tillrätta med störande föremål är att dessa diverse föremål inte tillåts under lektionstid, samt att eleverna får använda laptops o.dyl. tillhandahållna av skolan där de inte har möjlighet att utföra annat än skolarbete. Som medel för allmän ordningshållning borde betyg i ordning utfärdas även i de högre årskurserna. Dessutom behövs även här en mycket starkare styrning mot att de motmedel som faktiskt finns också används.
Slutligen, inte minst p.g.a. det fria skolvalet är det av yttersta vikt att alla skolor håller en hög nivå och enhetlig linje vad gäller all denna styrning och utövning för att förbättra ordning och studiero. Det skall vara utsiktslöst för elever att ställa olika skolor mot varandra samt att utnyttja brister i rutiner och lärarnas utsatthet för att ställa till med oreda. Här måste styrande och tillsynsenheter ha nolltolerans så att alla skolor och aktörer står enade för att minimera problemen.
Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm
* Ovanstående text reflekterar mina personliga åsikter och motsvarar inte nödvändigtvis Medborgerlig Samlings ståndpunkter.
Följer man svensk rikspolitik och försöker se bortom veckans aktuella händelser och partiernas påföljande politiska utspel kan man relativt snabbt konstatera att där finns alldeles för lite att se. Svensk politik präglas i alltför hög utsträckning av att partierna reaktivt försöker hantera den ena efter den andra av de kriser som ideligen uppstår. De ägnar sig alltså nästan uteslutande åt s.k. brandsläckning, vilket i längden tränger ut livsviktigt strategiarbete och långsiktig planering för att möta nuvarande och framtida utmaningar.
Och utmaningar fattas som bekant inte. Genom politikernas senfärdighet, villrådighet och ideliga brandsläckningsuppdrag staplas utmaningarna på hög utan att adresseras i alls den takt de uppkommer, och oftast adresseras de inte alls i någon nämnvärd omfattning. Var och en känner väl till många av utmaningarna: skolan, där över 20% av våra nior går ut utan att ha klarat kunskapskraven. För nior med invandrarbakgrund är siffran över 40%. Högre utbildning, där rapporter om studenternas försämrade förkunskaper kommer med jämna mellanrum. Vår dysfunktionella bostadsmarknad där det är enormt svårt att få ett hyreskontrakt där utbildning och jobb finns, och att köpa sin bostad kostar fantasisummor. Vår invandringspolitik, där vi haft i praktiken öppna gränser utan alls tillräcklig kontroll över vilka som uppehåller sig eller bor i landet, eller för den delen någon tillstymmelse till långsiktig plan för hur vi skall få alla de som kommer att fungera i tillräckligt hög utsträckning. Integrationen är katastrofalt dålig, med skyhög arbetslöshet, utbredd hedersproblematik, enklavisering, radikalisering, sociala problem och kriminalitet som följd. Och så vidare. Listan kan göras förfärande lång.
Avsaknaden av politisk framförhållning, långsiktig planering och hållbarhetstänkande kombineras med politikernas fokus på det s.k. politiska spelet. Där är det viktigare att plocka snabba poänger och maximera antalet överlockade väljare per utspel än att hålla sig till redig fakta, intellektuell hederlighet och att sätta medborgarnas och landets väl i första rummet.
Någonstans går gränsen för hur långt detta är acceptabelt, och den gränsen är enligt många och stadigt fler passerad. Frågan som då uppkommer är hur man på bästa sätt skall agera för att möta denna insikt. Vissa tror på förändringsarbete inom de etablerade riksdagspartierna, andra är uppgivna och känner att uppgiften att förändra är övermäktig. En tredje grupp ser de etablerade riksdagspartierna, deras strukturer och funktionärer inte minst moraliskt som bortom räddning. Och visst är det besynnerligt att se de gamla partiernas nya och nygamla företrädare besvärade slingra sig i vånda över den hopplösa uppgiften att försöka förklara varför decennier av etablerad politik nu helt plötsligt skall ersättas av något helt annat, som dessutom tills helt nyligen setts som förkastligt. Det kan konstateras att de tvingas till dessa krumbukter genom en destruktiv kombination av egen opportunism, populism, karriärism och inte minst bristande förnuftsbaserat tankearbete.
Vi har alltså nu kommit så långt i den svenska politiska miljöns förfall och därmed förändring att breda krafter på allvar organiserar sig för att utgöra bättre alternativ till de partier och företrädare som sett till att det ses som en merit att komma direkt från det civila samhället in i rikspolitiken.
Det är två och ett halvt år kvar till nästa ordinarie val, och med god påeldning från både höger och vänster, samt väljarkårens beslutsamhet och kompetens, är det relativt gott om tid för nya krafter att organisera sig och på allvar utmana partierna på dekis. Klarar dessa alls att försvara sig?
Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm
* Ovanstående text reflekterar mina personliga åsikter och motsvarar inte nödvändigtvis Medborgerlig Samlings ståndpunkter.
Fredric.Morenius 