En uppgörelse med det mångkulturella projektet

Under de senaste knappa hundra åren har Sverige gått från att vara en i det närmaste total monokultur till att vara en mångkultur, vilket bl.a. indikeras av andelen utrikes födda i landet (Fig. 1).

utrikes_fodda_se_1900-2015
Fig. 1

Den svenska mångkulturen är numera inte begränsad till inkludering av angränsande kulturella varianter utan är i stora delar vad vi skulle kunna kalla en mångkultur av fullspektrumnatur. Detta har primärt drivits av vår sedan 1970-talet omfattande och generellt ökande asylinvandring (Fig. 2), där människor från ofta radikalt annorlunda kultursfärer anlänt till Sverige.

uppehallstillstand_1980_2015
Fig. 2

En relevant fråga i detta sammanhang är hur andra länder kulturellt och värdemässigt förhåller sig till Sverige. God vägledning kan fås ur Inglehart–Welzels kulturkarta, vilken är skapad ur data från World Values Survey [1] (Fig. 3).

cultural_map_wvs6_2015
Fig. 3

I denna tvådimensionella graf ser vi att Sverige och Norden ligger i den ena extremen och afrikanska/islamiska länder i den andra. Med anledning av detta faktum är det för förståelse av påverkan intressant att informera sig om hur stor invandringen till Sverige varit från afrikanska/islamiska länder, samt hur stor gruppen andra generationens invandrare med ursprung i dessa länder är.

Det finns tyvärr inte någon allmänt tillgänglig svensk statistik över tid kring invandrares nationella bakgrund, men med lite ansträngning har det gått att vaska fram SCB-statistik för perioden 2011-2015 vad gäller första och andra generationens invandrares bakgrund. Det totala antalet första och andra generationens invandrare från afrikanska/islamiska och liknande länder i Sverige (här kallade MENA+[a]) visas i Fig. 4.

forsta-och-andra-generationens-invandrare-mena-2011-2015
Fig. 4

Som synes har det varit en kraftig uppgång om nästan 30% sedan 2011 och i slutet av 2015 utgjorde gruppen MENA+ 12,8% av Sveriges befolkning. Det totala antalet första och andra generationens invandrare utgör som jämförelse 30,8% (drygt tre miljoner människor) av Sveriges befolkning.

Fig. 5 visar de tio till antalet största grupperna ur MENA+ i Sverige.

se_mena_plus_2011-2015
Fig. 5

Irak är etablerat klart största grupp, med Syrien som ökar kraftigt. Samtliga grupper ökar faktiskt, inte minst gruppen av de med bakgrund i Somalia, som f.ö. i Danmark visat sig vara svårt överrepresenterade i viss brottsstatistisk – vilket jag skrivit om här och här.

För att kunna diskutera graden av potentiella problem i MENA+-gruppens integration/kulturella acklimatisering i Sverige behöver man få en uppfattning om hur olika människor med ursprung i dessa länder är jämfört med den svenska majoritetsbefolkningen. För detta kan vi använda oss av World Values Surveys [1] dataset av värderingsundersökningar från stora delar av världen. Av länderna i Fig. 5 ingår endast Irak och Libanon i World Values Surveys senaste undersökningsomgång. Då Irak av dessa två är representerat av klart flest människor i Sverige, låt oss jämföra värderingar mellan Irak och Sverige[b].

Vi börjar med att undersöka skillnader i ett par moraliska värderingar:

justifiable_abortion
Fig. 6
justifiable_divorce
Fig. 7

Synen på abort (Fig. 6) är i princip diametralt motsatt och synen på skilsmässa (Fig. 7) skiljer sig kraftigt, där människor i Irak har en blandad men generellt skeptisk inställning till fenomenet.

Låt oss vidare studera skillnader i hur man ser på sin boendemiljö. “Mentioned” betyder att respondenten instämmer i påståendet. I t.ex. Fig. 8 betyder det att drygt 70% av de irakiska respondenterna inte vill ha ogifta par som grannar.

would_not_like_to_have_as_neighbors_unmarried_couples_living_together
Fig. 8
would_not_like_to_have_as_neighbors_homosexuals
Fig. 9
would_not_like_to_have_as_neighbors_immigrantsforeign_workers
Fig. 10
would_not_like_to_have_as_neighbors_people_of_a_different_religion
Fig. 11

Stor skepsis råder bland människor i Irak mot ogifta par (Fig. 8) samt mot homosexuella (Fig. 9). Det är också stora skillnader i synen på invandrare (Fig. 10) och på andra religioner (Fig. 11). Här skall man dock ha i minnet att det i det svenska majoritetssamhället tenderar vara oacceptabelt att uttrycka skepsis mot invandrare samt andra religioner, vilket kan göra de svenska siffrorna mindre representativa.

Åsikter kring jämställdhet, religion och vetenskap visas nedan:

all_religions_should_be_taught_in_public_schools
Fig. 12
whenever_science_and_religion_conflict__religion_is_always_right
Fig. 13
a_university_education_is_more_important_for_a_boy_than_for_a_girl
Fig. 14

Skepsisen i Irak mot undervisning om andra religioner är till skillnad från i Sverige tämligen utbredd, med en majoritet emot det (Fig. 12). Den egna religionen hålls däremot högt, så högt att nästan samtliga sätter den över vetenskap (Fig. 13). Vad gäller högre utbildning för kvinnor är bilden inte lika dyster, dock klart mer så än i Sverige (Fig. 14).

Låt oss till sist kort studera respektive nationalitets syn på demokrati:

political_system_having_a_democratic_political_system
Fig. 15

Fig. 15 visar kanske något överraskande att även i Irak verkar idén om demokrati vara populär, med nästan 90% stöd. Fig. 16 nyanserar dock detta genom att påvisa skillnader i uppfattningen om vad demokrati innebär, här specifikt genom religionens roll.

democracy_religious_authorities_interpret_the_laws
Fig. 16

Som synes anser en majoritet i Irak att religiösa auktoriteters inflytande i ett demokratiskt system är naturligt. Denna strömning kallas i länder som Irak som bekant islamism.

Fig. 17 visar slutligen att irakiernas inställning till kvinnors rättigheter i en demokrati till skillnad från svenskarnas är något ambivalent.

democracy_women_have_the_same_rights_as_men
Fig. 17

Ur denna översiktliga jämförelse av irakiers och svenskars värderingar är det klart att de två nationaliteterna överlag har väldigt olika syn på det mesta i tillvaron. Enligt kulturkartan i Fig. 3 finns det vidare ingen större anledning att misstänka att övriga nio nationaliteter i Fig. 5 skulle skilja sig markant från den irakiska.

Ur detta uppkommer ett par följdfrågor:

  1. Givet att invandrare bosatt sig i Sverige, i vilken utsträckning kan man då anta att de överlag skiftar värderingar till att bli klart mer i linje och därmed kompatibla med det svenska majoritetssamhällets?
  2. Givet att värderingarna ej ändras nämnvärt, hur stort problem utgör det?

Den text om hedersförtryck jag publicerade för ett par månader sedan ger viss vägledning vad gäller 1 (och 2).  Invandrare med ursprung i MENA+ är i hög grad religiösa och utövar i hög grad hedersförtryck mot sina barn och ungdomar. Barnen visar sig dessutom i högre grad än sina föräldrar vara mycket troende. Inget av dessa karaktärsdrag är näraliggande den svenska majoritetsbefolkningens och skillnaderna borde kunna vara källor till komplikationer.

Det finns vidare en rad undersökningar kring främst religiösa gruppers värderingar i Europa, t.ex. den tyska “Fundamentalism and out-group hostility – Muslim immigrants and Christian natives in Western Europe” [2], vilken bl.a. visar att graden av muslimsk religiös fundamentalism är klart mer utbredd än dito kristen, vilket också rimligen utgör en källa till komplikationer.

Givet ovanstående är en lockande hypotes att invandrare från MENA+ och den svenska majoritetsbefolkningen av värderingsmässiga skäl drar sig för att interagera och dela vardag genom att bo i samma områden. En svensk studie från Linnéuniversitetet, “Ethnic Segregation, Tipping Behavior and Native Residential Mobility” [3] visar att utomeuropeiska invandrare bor mer segregerat i Sverige än europeiska dito. Vidare finns en tröskelkoncentration om 3-4% utomeuropeiska invandrare i ett område då “etniska” svenskar börja flytta ifrån området. I fallet europeiska invandrare är tröskelkoncentrationen 9-10%. Studien diskuterar huruvida värderingsmässiga skillnader kan vara delförklarande faktorer till det observerade.

Doktorsavhandlingen “Det bästa för mitt barn” [5] belyser dessa värderingsmässiga skillnader, eller i alla fall en blandning av upplevda och antagna sådana, genom djupintervjuer av nyblivna “medelklassmammor”. Så gott som samtliga av dessa uppger att de aktivt väljer bort mångkultur till förmån för sammanhang som domineras av traditionellt svenska värden och miljöer. Samtidigt säger de att de vill att deras barn skall växa upp i en kulturellt blandad miljö. Denna motsägelse speglar väl motsättningarna i det svenska mångkulturella samhället, där retorik och deklarerad ståndpunkt ofta går stick i stäv med det praktiska handlandet. Detta torde vara en avgörande kraft för det segregerande svenska samhällets fortbestånd och expansion.

En god illustration av den enorma segregation som råder i vissa delar av Sverige ges f.ö. av Fig. 18, vilken visar andelen utrikes födda röstberättigade i Stockholmsområdet Järva (Rinkeby, Tensta, Husby m.fl) år 2010 (källa: SCB).

jarva_2010
Fig. 18

Alternativ metod för studie av kulturell acklimatisering

Utöver information om antalet första och andra generationens invandrarinvånare, det som ges av t.ex. [2] samt svenska studier likt den som låg till grund för min studie av hedersförtryck vore det intressant att om möjligt få bättre översikt av processen med kulturell acklimatisering. Ett sätt att få det är att studera hur föräldrar med invandrarbakgrund väljer att namnge sina barn. Den tyska studien “From Hasan to Herbert: Name-Giving Patterns of Immigrant Parents between Acculturation and Ethnic Maintenance” [4] gör just det för tre invandrargrupper i Tyskland, nämligen de med

  1. Turkisk bakgrund
  2. Bakgrund i Italien, Spanien eller Portugal
  3. Bakgrund i forna Jugoslavien

Antagandet är att namngivingen speglar föräldrarnas benägenhet att anpassa sig till värdlandet, detta genom namn vilka uppfattas som med ursprung i värdlandet, med ursprung i föräldrarnas hemland eller något däremellan.

Studien visar att ett stort religiöst, kulturellt och socialt avstånd till värdlandet och dess majoritetsbefolkning samt låg utbildningsnivå gör föräldrar mindre benägna att välja namn med ursprung i värdlandet, och mer benägna att välja namn med ursprung i hemlandet. Följaktligen gav föräldrar med turkisk bakgrund klart oftare än de i grupp 2 och 3 sina barn namn vanliga i hemlandet (samt 3 oftare än 2). Detta anses tyda på en lägre grad av kulturell acklimatisering hos främst 1, men också hos 3 än hos 2.

För att göra motsvarande studie i Sverige krävs ej allmänt tillgänglig specifik data, men jag har ur namndata från SCB gjort en approximativ jämförelse genom att studera samtliga namn som givits gossebarn i Sverige i minst två fall under ett år under perioden 2004-2015 (4866 namn). Dessa namn har jag klassificerat utefter min uppfattning av dess bakgrund enligt följande indelning:

  1. Väst- och Nordeuropa samt engelskspråkiga länder
  2. MENA+
  3. Övriga

En risk med detta tillvägagångssätt är givetvis felklassificering av namn, men då distributionen av namn är sådan att ett relativt fåtal ges i en absolut majoritet av antalet namngivningar (Fig. 19) är risken ändå relativt liten, speciellt då de vanliga namnen oftast är lättklassificerade.

fordelning-namn-euro-mena
Fig. 19

Då låg benägenhet till kulturell acklimatisering verkar vara en faktor förknippad med segregation ([4]), kriminalitet (vilket jag berört i tidigare inlägg), dåliga skolresultat (vilket jag berört här), radikalisering samt dålig ekonomisk utveckling och arbetsmarknadskoppling vore det bra ifall här observerad utveckling pekar på ökande benägenhet.

En ytterligare komplicerande faktor för framsteg totalt sett är att antalet personer med invandrarbakgrund fortsatt ökar i Sverige (Fig. 2), vilket gör en minskning av det absoluta antalet svagt kulturellt acklimatiserade än svårare att uppnå.

Fig. 20 visar förändringen av antalet namngivningar per kulturgruppering under perioden 2004-2015.

namngivning_forandring_2004-2015
Fig. 20

Som synes pekar kurvorna längre bort från den svenska kultursfären åt fel håll. MENA+-namn ökar kraftigt (+130%) liksom namn ur gruppen “Övriga” (+82%).

Fig. 21 visar andelen namngivningar ur respektive grupp (notera att den vertikala skalan är bruten).

namngivning_andel_2004-2015
Fig. 21

År 2015 utgjorde antalet namngivningar ur MENA+-gruppen 10% av det totala antalet. Det är härur intressant att försöka bilda sig en uppfattning om hur stor andel namngivningar av föräldrar med ursprung i MENA+ som resulterar i namn med ursprung i MENA+. Till skillnad från i [4] har vi dock inte tillräckligt med information för att göra annat än uppskattningar och utgå ifrån vissa till synes rimliga antaganden.

Till att börja med är det rimligt att anta att en mycket stor andel föräldrar med ursprung i MENA+ är första generationens invandrare, detta då de flesta ur denna grupp invandrat relativt nyligen. Vidare torde pga. kulturellt och socialt avstånd till majoritetsbefolkningen de flesta bilda förhållanden med andra ur MENA+-gruppen. Åldersfördelningen för dessa första generationens invandrare är generellt sådan att vuxna i barnafödande ålder är överrepresenterade, men å andra sidan är könsfördelningen något skev (se t.ex. här). Sammantaget kan man nog rimligtvis säga att den resulterande avvikelsen gentemot majoritetsbefolkningen inte är speciellt stor. Antalet födslar per kvinna i MENA+-länder är dock generellt klart högre än i Sverige [6], vilket kan antas ha viss effekt även i Sverige.

Totalt sett verkar det rimligt att anta att invandrare ur gruppen MENA+ producerar något fler barn per person än motsvarande ur gruppen 1 ovan (Väst- och Nordeuropa samt engelskspråkiga länder).

2011 utgjorde första generationens invandrare från MENA+ 6,4% av befolkningen, år 2015 var andelen 8%. Detta skall ställas mot andelen namngivningar med namn från MENA+ om 7,4 respektive 10% för 2011 samt 2015. Då osäkerheten enligt ovan dock är såpass stor är det inte möjligt att tillförlitligt bedöma hur stor andel namngivningar av föräldrar med ursprung i MENA+ som resulterar i namn med ursprung i MENA+. Istället får vi nöja oss med att konstatera att den ökning vi ser i Fig. 21 sannolikt inte är av godo för Sveriges ansträngningar att hantera landets asylinvandring.

Samhällsekonomiska effekter av asylinvandring

Dessa är till skillnad från värdeskillnadseffekter belysta i relativt stor omfattning även i allmänmedia, så jag lyfter inte fram relaterade utredningar och rapporter här. Kontentan av dem är dock i vad jag vet samtliga fall att asylinvandringen som den sett ut sedan 1970-talet är kostsam, med nivåer från närmare hundra miljarder kr per år till flera hundra miljarder kr per år. Här skall dock sägas att kostnader i det lägre spannet härrör från de äldre utredningarna. Dagens totala kostnad ligger sannolikt i regionen flera hundra miljarder kr per år. Den sammantagna effekten på samhället illustreras hursomhelst sannolikt ganska väl i Fig. 22.

utanforskap_v3
Fig. 22

En aspekt jag dock inte sett behandlas ordentligt är vissa typer av undanträngningseffekter, dvs. samhälleliga resurser som tas i anspråk pga. asylinvandringen vilka annars hade utnyttjats av den inhemska befolkningen.

En intressant sådan effekt är boenderelaterad. Vad kostar det samhället att stora, centralt belägna bostadsområden bebos av människor som till stor del inte är självförsörjande (illustration i Fig. 18), när de vid klart mindre asylinvandring sannolikt hade bebotts av människor i självförsörjning och med en i övrigt god koppling till det svenska majoritetssamhället? Hur hade geografiskt och infrastrukturmässigt attraktiva områden som Järva i centrala stor-Stockholm utvecklats utan det omfattande utanförskap som nu präglar området? Det expansiva och välmående medelklassområdet Ursvik som växer fram på andra sidan E18 från Rinkeby sett ger troligen en indikation.

En annan angelägen fråga är vad det kostar det svenska samhället att vara i det närmaste konstant upptaget med att diskutera och hantera konsekvenser av det mångkulturella projektet. Tid, pengar och energi som hade kunnat läggas på att utveckla och förbättra Sverige i alldeles avgörande frågor, som t.ex. den om våra framtida (och hotade) position som kunskapsnation med ett högteknologiskt baserat näringsliv.

Diskussion

Givet de proportioner det svenska mångkulturella projektet sedan 1970-talet antagit kan man sannolikt klassificera det som ett av de största och mest omvälvande Sverige tagit sig för under sin tusenåriga dokumenterade historia. Detta särskilt med tanke på att det inte varit eller är ett externt projekt (likt erövring av främmande land o.dyl.), utan ett internt som sker på svensk mark, mitt i och med det svenska samhället, och med många allvarliga problem förknippade med hantering vid motgång och misslyckande.

Med tanke på de enorma insatserna i detta projekt (bl.a. enligt redogörelserna ovan), är det faktiskt helt häpnadsväckande att det genomförts så gott som utan föregående analys och redig granskning under projektets gång. 40 år efter start kan vi konstatera att projektet i många avseenden behöver ses som ett misslyckande, eller i alla fall som ett med många mycket allvarliga problem.

Inte ens moraliskt och humanitärt kan projektet egentligen ses som något annat än mycket tvivelaktigt. Delar av de enorma resurser som lagts på att hjälpa runt två miljoner människor i Sverige hade kunnat läggas på att starkt bidra till en dräglig tillvaro och ljusnande framtid för sannolikt åtskilliga tiotals miljoner människor runt om i världen[c]. Inklusive bonus i form av ett klart mer välmående och välfungerande Sverige.


Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm


Noter

[a] Afghanistan, Albanien, Algeriet, Angola, Armenien, Azerbajdzjan, Bahrain, Belize, Benin, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brunei Darussalam, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska Rep., Djibouti, Egypten, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Gabon, Gambia, Ghana, Guinea, Indonesien, Irak, Iran, Jemen, Jordanien, Jugoslavien, Kamerun, Kazakstan, Kenya, Kirgistan, Kiribati, Kongo, Kongo, Demokratiska Rep., Kosovo, Kuwait, Lesotho, Libanon, Liberia, Libyen, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Mali, Marocko, Mauretanien, Mocambique, Moldavien, Montenegro, Namibia, Nauru, Niger, Nigeria, Okänt, Oman, Pakistan, Palestina, Qatar, Rwanda, Saudiarabien, Senegal, Serbien, Serbien och Montenegro, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Swaziland, Sydafrika, Sydsudan, Syrien, Tadjikistan, Taiwan, Tanzania, Tchad, Togo, Tonga, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan, Zambia, Zimbabwe

[b] 90,1% i Sverige-gruppen identifierar sig som “White / Caucasian White”, vilket kan tas för att i praktiken i mycket stor utsträckning representera Sveriges majoritetsbefolkning.

[c] Ämnesområdet och frågeställningen hur svensk och i stort internationell hjälp till utsatta skulle kunna utformas för bättre resultat än de hittillsvarande kräver egen fördjupning och delvis annan expertis.

Referenser

[1] http://www.worldvaluessurvey.org/
[2] https://www.wzb.eu/sites/default/files/u6/koopmans_englisch_ed.pdf
[3] https://cms.lnu.se/polopoly_fs/1.113520!Emma%20Neuman%20Paper%201-4.pdf
[4] http://www.polsoz.fu-berlin.de/soziologie/arbeitsbereiche/makrosoziologie/mitarbeiter/lehrstuhlinhaber/dateien/Gerhards-Hans_American_Journal_of_Sociology_2009.pdf
[5] http://oru.diva-portal.org/smash/get/diva2:794168/FULLTEXT01.pdf
[6] http://data.worldbank.org/indicator/SP.DYN.TFRT.IN?

Är Sveriges rättsväsen i kris?

Att döma av den strida ström larmrapporter och förstahandsskildringar som kommit de senaste månaderna är det helt rimligt att fråga sig ifall hela eller delar av svenskt rättsväsen befinner sig i kris. Den mest problemangripna myndigheten verkar vara polisen, men även domstolarna uppvisar bekymrande dålig form.

Med detta inlägg tänkte jag därför belysa hur utvecklingen sett ut vad gäller brottslighet, brottsbekämpning och lagföringsverksamhet (dvs. våra allmänna domstolar).

Låt oss till att börja med studera den historiska utvecklingen av anmälda brott samt dömda totalt sett. Fig. 1 visar antalet anmälda brott samt antalet dömda per capita sedan 1975.

graph2
Fig. 1

Antalet anmälda brott har ökat med nästan 70% per capita sedan 1975. För att följa denna utveckling borde antalet dömda per capita också ha ökat med ca. 70%, men tvärtom har det minskat med nästan 75%. Detta är extrema utvecklingar och främst det enorma tappet i antalet dömda är anmärkningsvärt. Antalet dömda år 2015 ligger 81% under den nivå antalet anmälningar 2015 skulle resulterat i om 1975 års nivå av dömda hade bibehållits. Detta hade inneburit att istället för dagens 1318 dömda per 100 000 invånare hade siffran varit hela 6900 dömda per 100 000 invånare.

Dock kan det ju vara så att nivån av dömda 1975 ej var helt rimlig, vilket kan ha föranlett en ändring i krav på bevisning eller dylikt. Det skarpa fallet 1975-1979 tyder på något sådant. För mer klarhet i detta krävs ytterligare studier.

En annan invändning mot att jämföra över en såpass lång tidsperiod är att den totala uppsättningen brottsrubriceringar samt domar har ändrats sedan 70-talet och att det därför gör jämförelse svår. Även ytterligare komplicerande faktorer kan anföras. Låt oss därför studera en mer begränsad mängd brottstyper och domar, nämligen brott mot liv och hälsa (brottsbalken 3 kap.). Här ingår bl.a. mord, dråp, grov misshandel och misshandel.

Fig. 2 visar brott mot liv och hälsa per capita sedan 1975.

andel_anmalda_domda_liv_halsa_1975-2015
Fig. 2

2011 var uppgången hela 256% jämfört med 1975 och för dessa allvarliga brott ter det sig mindre sannolikt att någon större andel av anmälningarna skulle gjorts pga. ökad anmälningsbenägenhet eller liknande metaorsaker. Dock skulle uppgången i någon grad kunna förklaras om brottsrubricering eller dylikt genom åren ändrats på sätt som ökar antalet anmälningar.

Antalet dömda per capita har överlag varit högre än nivån under 70-talet, men har inte hållit jämn takt med den stora ökningen av anmälningar. Det senaste knappa decenniet har dock inneburit en negativ trend för antalet dömda och nivån närmar sig 70-talets.

Fig. 3 visar antalet anmälningar om brott mot liv och hälsa per 100 000 invånare, antalet dömda, samt hur stor andel av anmälningarna som renderar en fällande dom.

antal_anmalda_domda_liv_halsa_1975-2015
Fig. 3

Vi ser att antalet dömda hållit relativt jämna steg med befolkningsutvecklingen men inte alls med den explosiva utvecklingen av antalet anmälningar. Andelen dömda ur samtliga anmälningar har 2015 minskat med ca. 70% sedan 1983 och är nu nere på endast 7,4%. Att för dessa grova brott fälla en skyldig för endast ca. 7 av 100 anmälningar är stötande dåligt.

Frågan är hur statens två brottsbeivrande huvudaktörer, polisen samt domstolarna, förhållit sig till den stora ökningen av anmälningar samt om man kan urskilja någon möjlig orsak till de drastiska fallen i antalet dömda.

Fig. 2 visar antalet polisanställda per anmält brott samt lagföringsbeslut per capita 2001-2015.

anmalda_brott_pr_polis_lagforing_pr_capita
Fig. 4

Antalet polisanställda har överlag hållit jämna steg med det ökade antalet anmälningar men antalet lagföringsbeslut per capita varierar trots det kraftigt under perioden. Detta pekar på andra orsakssamband än numerären inom polisen.

Jag har även studerat nyckeltal hos Sveriges domstolar under perioden 2001-2015, men deras statistik är tyvärr inte jämförbar över hela perioden. Fig. 3 visar den senaste perioden med jämförbar statistik, 2009-2015.

graph
Fig. 5

Antalet dömda per capita har fallit kraftigt under perioden, trots att antalet anställda inom domstolarna ökat jämfört med 2009 och att antalet avgjorda mål ökat eller ligger på samma nivå som 2009.  Fig. 4 och 5. indikerar sålunda att andra faktorer än antalet anställda inom polis och domstolar samt ärendegenomströmning ligger bakom minskningen i antalet dömda sedan 2009. Att identifiera dessa faktorer ligger dock utanför denna texts omfång.

Jag skulle hursomhelst vilja passa på att presentera annan intressant statistik. Fig. 4 visar antalet polisanställda per 100 000 invånare 2001-2015.

poliser_per_capita_2001-2015
Fig. 6

Som synes ökade antalet kraftigt mellan 2001 och 2011, med ca. 17%. Mellan 2011 och 2015 har dock antalet minskat med ca. 4%. Denna minskning kan vi också se effekten av i Fig. 4 genom ett ökat antal brott per polisanställd.

Fig. 7 visar enbart de som i polisens redovisning kategoriseras som poliser (alltså ej civil personal).

antal_poliser_per_capita_2001_2014
Fig. 7

Vi har här samma karaktär som i Fig. 6. En uppgång med 18,5% mellan 2002 och 2010, men en minskning 2010-2014 med 5,3%, dvs. en kraftigare nedgång än bland de civilanställda.

Som bekant är diskussionerna om antalet poliser samt polisens synlighet ute i samhället högaktuella. En fråga är hur dessa faktorer utvecklats på längre sikt. Fig. 8 jämför antalet poliser per 100 000 invånare med 50 års mellanrum, 1965 och 2015. Siffrorna för 1965 är ungefärliga och har erhållits av polisens HR-enhet samt av äldre poliser.

poliser_yttre_tjanst_1965_2015
Fig. 8

Trots att antalet poliser per 100 000 invånare ökat med 33% sedan 1965 har antalet i yttre tjänst minskat med 27% och i synlig yttre tjänst med hela 56%. Rimligen beror detta åtminstone till viss del på ökad administration samt ökad brottskomplexitet. Notera även att administrationen i yttre tjänst nu är påtaglig, varför synligheten minskat.

Avslutningsvis, låt oss se till hur svensk polis står sig i jämförelse med andra europeiska länder. Fig. 9 visar antalet poliser per 100 000 invånare inom EU år 2007, dvs. det senaste året som redovisas hos Eurostat.

police_officers_pr_100k_inhabitants_highlight
Fig. 9

Hela Norden ligger på en låg nivå, vilket kan fungera under gynnsamma förutsättningar. En faktor Sverige har till sin nackdel är dock landets stora yta, vilket ger extremt få poliser per areaenhet. Fig. 10 visar antalet poliser per kvadratmil år 2007.

police-officers-per-area-unit_highlight
Fig. 10

De större länderna i Norden har extremt låg densitet även jämfört med andra stora EU-länder som Tyskland, Frankrike och Spanien. Tyskland har t.ex. 17,5 gånger fler poliser per kvadratmil än Sverige trots att Sverige endast är 25% större till ytan än Tyskland. Dessa förhållanden skapar förstås stora besvär i att förebygga och beivra brott i avlägsna och glest befolkade delar av Norden.

En annan påverkande faktor för hur liten polisstyrka som kan fungera är förstås brottsnivån. Fig. 11 visar antalet poliser per begånget mord i respektive EU-land.

police_officers_pr_commited_homocide_highlight
Fig. 11

Även här ligger Sverige dåligt till och indikerar att förhållandena i Fig. 9 och 10 kan vara problematiska.

Att jämföra brottslighet och brottsbekämpning mellan liknande länder är värdefullt för att bedöma ländernas relativa prestation. Jag har tidigare här på min blogg använt mig av dansk brottsstatistik och då de svenska och danska rättssystemen är jämförelsevis likartade [1], kan vi i många fall göra meningsfulla jämförelser av ländernas brottsbekämpningsresultat.

Fig. 12 visar antalet anmälda brott per 100 000 invånare under perioden 2010-2015 för Sverige respektive Danmark.

anmalda_brott_per_capita_dk_se_2010-2015
Fig. 12

Sverige har i jämförelse med många andra länder ett stort antal anmälda brott, men även Danmark ligger relativt högt. Respektive lands lagstiftning samt statistikföringsmetoder spelar in här, varför det är svårt att göra helt rättvisande jämförelser. Ur Fig. 12 kan vi dock konstatera att Danmark har en positiv trend och Sverige en negativ. Mellan 2010 och 2015 har antalet anmälda brott per 100 000 invånare i Danmark minskat med 19% medans de i Sverige ökat med 5,5%.

Fig. 13 visar hur stor andel av samtliga brott som 2010-2015 klarats upp i Sverige respektive Danmark.

uppklaring_dk_se_samtliga_brott
Fig. 13

Samma förbehåll som för Fig. 12 gäller, men det är intressant att notera en klar divergens från liknande nivåer 2010. I Danmarks fall gäller dessutom att uppklaring innebär fällande dom, medans det i Sverige endast innebär att man väcker åtal mot en misstänkt (vilken sedan eventuellt frias). I Danmark resulterade år 2015 hela 23,6% av alla anmälningar i en fällande dom. I Sverige resulterade endast 14,2% av alla anmälningar i väckt åtal, och alltså  en ännu mindre andel i fällande domar.

Jämförelseosäkerheten mellan länder minskar som regel när man jämför mer specifika brottskategorier [1]. I Fig. 14 har jag valt att visa statistik för inbrott i bostad och liknande.

bostadsinbrott_dk_se_2001-2015
Fig. 14

Enligt [1] är denna brottskategori i mycket hög utsträckning jämförbar mellan Sverige och Danmark och därför extra intressant. Trots att antalet rapporterade inbrott per 100 000 invånare är runt tre gånger fler än i Sverige resulterade år 2015 hela 9,6% av alla anmälningar i en fällande dom. För Sveriges del resulterade samma år endast 2,6% av alla anmälningar i väckt åtal, och alltså en ännu mindre andel i fällande domar. Då denna brottskategori är jämförbar mellan Danmark och Sverige har vi här ett tydligt exempel på det svenska rättsväsendets utomordentligt dåliga funktion vad gäller vardagsbrottslighet.

Slutsatser

Denna genomgång ger en dyster bild av Sveriges långsiktiga utveckling av brottsfrekvens samt förmåga till beivrande av brott. Trots att både polis och domstolar expanderar klarar de inte att hålla jämna steg med brottsutvecklingen vare sig vad gäller grova brott eller vardagsbrottslighet som inbrott.

Orsakerna till dessa misslyckanden klarläggs inte av denna genomgång, men de är sannolikt sammansatta. Dels är antalet poliser i Sverige fortfarande relativt få i ett internationellt perspektiv, dels har ökad numerär inom både polis och domstolar inte räckt för att hejda den negativa utvecklingen. Troligen krävs ytterligare ökade numerärer parallellt med organisatoriska och metodologiska förbättringar för att hejda och vända den långvarigt negativa utvecklingen.


Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm


Referenser

[1] https://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800021441/1371914732382/1999_internationella_jamforelser_av_kriminalstatistik.pdf

 

 

 

 

 

Våldtäkt och förövarens nationella bakgrund

Problemen med sexuellt våld och inte minst våldtäkter har med rätta varit i centrum för sommarens politiska diskussioner. Frågor kring det faktiska läget och orsaker ställs ideligen, men få konkreta svar ges – i alla fall inte av det svenska etablissemanget.

I mitt nyliga blogginlägg om våldtäktsproblematiken i Sverige visade jag att drygt 2/3 av samtliga våldtäkter i Sverige sannolikt begås av människor med icke-västlig invandrarbakgrund. I detta inlägg kommer jag med hjälp av statistik från danska SCB [1][a] redogöra för mer statistik kring förövarnas nationella bakgrund samt studera ett par orsaksförklarande faktorer.

I mitt blogginlägg om Brottslighet och ursprungsland presenterade jag Fig. 1, där överrepresentationen för invandrare med icke-västlig bakgrund under 2010-2014 i snitt var åtta gånger.

DK_rapists_origin
Fig. 1

Studerar man samtliga förövare med icke-västlig bakgrund förekommer främst länder i Afrika, Mellanöstern och Centralasien. Samtliga länder uppges i [b]. Jag har summerat antalet människor i Danmark med bakgrund i något av [b] och ställt det mot det totala antalet våldtäktsdomar 2010-2014 för människor med någon av dessa bakgrunder. Jämförelsen med människor med dansk bakgrund visas i Fig. 2

Rape_Convictions_2010-2014_Grouped_DK_NW
Fig. 2

Under åren 2010-2014 dömdes människor med dansk bakgrund för i snitt 0,7 våldtäkter per 100 000 invånare med samma bakgrund. För icke-västliga i [b] var snittet under samma period 13,8, dvs. en överrepresentation på 19,7 gånger jämfört med människor med dansk bakgrund. I mitt blogginlägg om svenska förhållanden uppskattade jag f.ö. antalet våldtäktsdomar mot människor med svensk eller västlig bakgrund till 1,5 per 100 000 invånare med samma bakgrund, alltså drygt 2 gånger fler än danska domar mot människor med dansk bakgrund.

De mest förekommande länderna i danska våldtäktsdomar (förutom Danmark) 2010-2014 visas i Fig. 3.

Top_Nations_Num_Rape_Convictions_2010-2014
Fig. 3

De länder av dessa som förekommer under minst fyra av de fem åren 2010-2014 är Afghanistan, Iran, Irak, Libanon och Somalia. Dessa länders befolkningsutveckling i Danmark för alla åldrar visas i Fig. 4

Top_Nations_Occurrence_Rape_Convictions_Tot_Num_Perssons_2010-2014
Fig. 4

Fig. 5 illustrerar snittantalet våldtäktsdomar per 100 000 personer och år under perioden 2010-2014 mot individer med bakgrund i dessa länder. Urvalet människor i varje grupp är begränsat till åldrarna 14-79 år, då det bara är för detta åldersspann brottsstatistik redovisas.

Rape_Convictions_2010-2014_Grouped_pr_CoO_color
Fig. 5

Särskilt personer med bakgrund i Somalia sticker ut, men en överrepresentation på hela 35,9 gånger (25.1/0.7) jämfört med personer med dansk bakgrund.

Orsaksförklarande faktorer

Man kan med största sannolikhet generellt och korrekt hävda att av t.ex. de totalt 49 våldtäkter 2010-2014 som män från Afghanistan, Iran, Irak, Libanon och Somalia fälldes för är den absoluta merparten en indirekt orsak av Danmarks asylpolitik och att dessa män därav alls befinner sig i Danmark och har möjlighet att begå brotten. Med det sagt är det intressant att förstå mer om _varför_ dessa grupper är så kraftigt överrepresenterade. Kulturella, värderingsmässiga, sociala och rent demografiska faktorer spelar säkerligen alla in. Vi har tillgång till data för ett par demografiska faktorer, nämligen ålders- och könsfördelning inom grupperna, så låt oss beakta dessa.

Fig. 6 visar åldersfördelningen i spannet 14-79 år för människor med bakgrund i Danmark, västliga samt icke-västliga länder.

Age_distr_per_D_W_NW
Fig. 6

Danmark har en högre andel äldre än båda de andra grupperna från 48 år och uppåt. Det är rimligtvis dock inte i de högre åldrarna våldtäktsförövare främst är. Fig. 7 visar förekomsten av våldtäktsdomar per åldersgrupp per bakgrund.

Rape_Conv_Distr_per_Age_CoO
Fig. 7

Mycket riktigt ser vi att den största andelen våldtäktsdomar utfärdas i spannet 15-49 år. En stor andel befolkning i högre ålder än detta är då positivt för gruppens statistik i och med att få av dessa äldre är belastade vad gäller våldtäktsdomar. Upprepar vi samma beräkningar som de i Fig. 1 fast begränsar åldersintervallet till 15-49 år borde överrepresentationen för grupperna med västlig och icke-västlig bakgrund därmed minska. Fig. 8 visar utfallet för detta begränsade åldersintervall.

Overrepresentation_rape_by_year_age_CoO
Fig. 8

Mycket riktigt minskar överrepresentationerna, för icke-västliga med enligt beräkning i snitt 27%.

Skev könsfördelning, med större andel män än kvinnor, bör också påverka statistiken för gruppen negativt, då i princip alla våldtäktsförövare är män. Gruppen icke-västliga har något skev könsfördelning med 1% överskott av kvinnor (år 2014), vilket då har en liten positiv inverkan på statistiken. Sett till individuella länder ger Fig. 9 könsfördelningen för länderna i Fig. 4

Gender_balance_pr_Country
Fig. 9

Alla dessa länder har ett överskott av män, men överskottet är mindre än vad många nog erfarenhetsmässigt tror i och med att främst en stor andel män syns i det offentliga rummet.

I och med att överskotten inte är större blir deras negativa inverkan på statistiken inte annat än relativt liten. Jag redovisar inte statistiken för detta här.

Fig. 10 visar till sist ålders- och könsdistributionen för personer med bakgrund i Somalia.

Age_distr_per_gender_CoO
Fig. 10

Även här är andelen över knappt 50 år betydligt mindre än för gruppen med dansk bakgrund. Dock har Somaliagruppen en topp runt drygt 40 år, vilket är till fördel för deras statistik. Skulle man beräkna gruppenernas statistik för det begränsade åldersspannet 15-49 år torde minskningen i överrepresentation vara liknande den för gruppen med icke-västlig bakgrund, dvs. ca. 25%. Överrepresentationen för Somalia skulle då minska från 35,9 till 26,9.


Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm


Noter

[a] Deldatabaser STRAFNA1 och FOLK2. Strafftyper 11, 12 och 511

[b] Afghanistan, Bosnia and Herzegovina, Ethiopia, India, Iran, Iraq, Jordan, Lebanon, Morocco, Pakistan, Russia, Somalia, Thailand, Tunisia, Turkey, Yugoslavia, Federal Republic

Referenser

[1] http://statistikbanken.dk/

Få Jihadister i Sverige arresteras

I ljuset av den senaste tidens terrordåd i Europa är det tyvärr högaktuellt att syna arbetet med att arrestera Jihadister i Europa. EUs gemensamma polisorganisation Europol arbetar bl.a. med krimialunderrättelser och publicerade den 20 juli i år en lägesrapport om terrorism och bekämpning inom EU, “EU Terrorism Situation and Trend Report (TE-SAT) 2016” [1].

Rapporten innehåller intressant statistik, bl.a. en klassificering av de arresteringar som gjorts i EU under 2015 (Fig. 1)

EU_Arrests_Category_Table
Fig. 1

Flera observationer kan göras, bl.a. att antalet arresteringar av misstänkta Jihadister är hela 62 gånger större än antalet arresteringar av misstänkta högerextremister (687/11). Man kan också se att antalet arresteringar av Jihadister är 179% fler än alla andra kategorier sammanlagt (687 / (67+11+168)). Ett rimligt antagande är att medlemsländerna arresterar misstänkta ur alla kategorier i en omfattning som ganska väl motsvarar kategorins hotomfattning, vilket då indikerar att Jihadism är det i särklass största terrorismrelaterade problemet medlemsländerna och EU har.

Fig. 2 visar antalet Jihadismrelaterade arresteringar i EU mellan 2011 och 2015, och trenden är starkt uppåtgående. Under perioden har antalet arresteringar ökat med  463% (687/122). Denna ökning beror sannolikt på en ökad arresteringskapacitet samt en ökad mängd Jihadistattacker. Mellan 2014 och 2015 ökade antalet attacker från 4 till 17 st.

Jihadism_arrests
Fig. 2

När det gäller utförda attacker är separatiströrelserna troligen dock mest framträdande, vilket Fig. 3 indikerar. Tyvärr kategoriserar Storbritannien ej attacker utförda i landet, vilket sänker värdet av denna sammanställning.

EU_Attacks
Fig. 3

De 687 Jihadismrelaterade arresteringar som gjordes inom EU under 2015 är illustrerade grafiskt per medlemsland i Fig. 4. Samma data återfinns i Fig. 1. Intressant är att sätta antalet arresteringar i proportion till storleken på varje lands muslimska befolkning. Det bör per land ge en hygglig uppfattning av bekämpningens effektivitet, trots att många andra faktorer självklart också spelar in, såsom gruppens sammansättning, sociala faktorer m.m.

EU_Arrests
Fig. 4

Statistik över storleken på respektive lands religiösa grupper är aningen osäker, men t.ex. Pew-Templeton Global Religious Futures Project [2] ger översikter och prognoser. Pew-Templeton tillhandahåller det uppskattade antalet muslimer per land för år 2010 och 2020, och jag har ur det med enkel linjär interpolation uppskattat antalet för år 2015. Resultatet visas i Fig. 5 och 6.

Num_Muslims_Per_Country
Fig. 5
Num_Muslims_Per_Country_Bar_Chart
Fig. 6

Det skall noteras att Pew-Templetons uppskattning av antalet muslimer i Sverige sannolikt är för låg. I mitt blogginlägg “Hedersförtrycket i Sverige är epidemiskt” kommer jag fram till en klart högre siffra, vilken bör vara mer rättvisande. Jag använder dock Pew-Templetons uppskattning i detta inlägg.

Antal arresteringar per 100 000 muslimska invånare ges ur Fig. 1 och 5. Resultatet visas i Fig. 7

Jihadism_arrests_per_num_Muslims
Fig 7

Frekvensen av arresteringar varierar stort mellan länder, t.ex. arresterar Polen ca. 48 gånger fler Jihadister per 100 000 Muslimer än Sverige. Som synes är öststaterna i sammanställningen “effektiva” och har en liten muslimsk befolkning. I Västeuropa är Österrike, Belgien, Frankrike, Spanien och Finland effektiva. Spanien och Finland har dock låg andel muslimer bland befolkningen.

Tysklands och Sveriges låga frekvenser är anmärkningsvärda i sammanhanget. Båda länderna har stora muslimska befolkningar och ungefär lika stora andelar som Österrike och Belgien. Med mer korrekta siffror enligt mitt tidigare blogginlägg är dessutom Sveriges andel muslimer troligen högst i Västeuropa, och arresteringsfrekvensen lägre än Tysklands.

Detta indikerar för Sveriges del att vi behöver bli bättre på att identifiera Jihadister samt öka kapaciteten att arrestera och lagföra dem.


Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm


Referenser

[1] https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/europol_tesat_2016.pdf
[
2] http://www.globalreligiousfutures.org/

Hedersförtrycket i Sverige är epidemiskt

Efter många års kollektiv förnekelse av hedersproblematiken blandat med sedvanlig ignorans hos folkvalda och opinionsbildare har eftertankens och insiktens kranka blekhet nu på allvar börjat anfäkta även dessa. Det har helt enkelt även för de mest motsträviga blivit väldigt svårt att ignorera problemet.

Ett arbete som torde göra anfäktan än värre är den studie kring hedersförtryck föreningen “Varken hora eller kuvad” (VHEK) släppte i mars i år [1]. Denna studie, benämnd “1100” är en kartläggning av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1100 ungdomar (12-18 år) och ca. 50 föräldrar (19-55 år) med utländsk bakgrund i Stockholms förorter. Studien baseras på en enkät och intervjuer gjorda av VHEK.

I detta blogginlägg lyfter jag fram ett urval av resultaten i studien, samt gör en enklare analys av vad studien pekar på för problemomfattning nationellt. För att få grepp om det senare behövs en uppfattning om hur många människor som i Sverige lever i en miljö av potentiellt hedersförtryck. En rimlig indikator bör vara hur många människor som har bakgrund i länder där hederskultur är vanligt förekommande eller norm.

Antal människor i hederskultur i Sverige

Statistiska Centralbyrån (SCB) redovisar inte ursprungsland för andra generationens invandrare. Det görs dock i Danmark, varför jag har använt mig av andelssiffror därifrån för att uppskatta antalet människor i Sverige som lever i en miljö av potentiell hederskultur.

Med hjälp av data från Danmarks Statistik [2] har jag genom att räkna antalet människor med bakgrund i länder med hederskultur[a] tagit fram en uppskattning av hur stor andel de utgör av den totala andelen med utländsk bakgrund. För alla åldrar är i Danmark andelen 44% och för åldrarna 12-18 år är andelen 60%.

I Sverige fanns det 2015 enligt SCB drygt 2,9 miljoner medborgare med utländsk bakgrund. Om vi antar samma fördelning som i Danmark betyder det att vi i Sverige har nästan 1,3 miljoner människor med bakgrund i länder med hederskultur, varav ca. 640 000 är flickor eller kvinnor.

Religionstillhörighet och grad av tro

Fig. 1 visar ur studien “1100” de enkätbesvarande ungdomarnas föräldrars religionstillhörighet. Ungdomarnas egna religionstillhörighet är snarlik föräldrarnas.

Religion_Distr_Pie
Fig. 1

Intressant i Fig. 1 är att andelen kristna är såpass stor; det talas mest om Islam, men även Ortodox Kristendom är mycket vanligt. Tyvärr används dock inte informationen om specifik religionstillhörighet i studien.

Fig. 2 visar föräldrarnas samt ungdomarnas grad av religiositet. 77,2% av mödrarna är ganska eller mycket religiösa, medans andelen för fäder är 65,4%. För ungdomarna är andelen hela 83%. Detta är skyhöga andelar jämfört med personer med svensk bakgrund.

Degree_Religiosity_Parents_Child
Fig. 2

Låt oss ur ovanstående uppskatta hur många ganska eller mycket troende muslimer det finns i Sverige. Av den del av befolkningen med bakgrund i länder med hederskultur borde Fig. 1 visa en rimligt korrekt fördelning av religionstillhörighet. Dock kan andelen judendom och buddhism anses vara försumbar, varför vi sätter Islam till 51% och kristendom till 46%. Ur Fig. 2 är det ungefärliga medelvärdet för andelen ganska eller mycket troende 75%. Med tanke på enkätens målgrupp kan denna siffra nog vara något hög nationellt sett, så låt oss vara konservativa och sätta siffran till 65%. Detta sammantaget ger ca. 425 000 ganska eller mycket troende muslimer i Sverige.

Denna siffra är intressant att jämföra med hur många ganska eller mycket troende den traditionella svenska protestantiska kyrkan har. Tyvärr är det dock svårt att slå fast några exaktare siffror, men bl.a. licentiatuppsatsen i [3] som bygger på SIFO-undersökningen från 2001 i [4] ger att ca. 9% av Sveriges dåvarande befolkning 15 år eller äldre läste bibeln ganska eller mycket ofta. I [3] visas också undersökningar från  1984 och 1999 där 5% av Sveriges ungdomar och vuxna läste bibeln minst varje vecka. Om vi då utgår från dagens 7,1 miljoner människor med svenskt ursprung och att 5% av dessa är ganska eller mycket troende ger det 355 000 människor, eller ca. 84% av antalet ganska eller mycket troende muslimer (Fig. 3). Dessa siffror ger en indikation på hur den bekännande religiösa basen i Sverige i och med sekularisering och asylinvandring flyttats från inhemsk protestantisk kristendom till andra kristna varianter och Islam.

Antal_troende_Muslimer_Kristna_rev3
Fig. 3

En intressant fråga som uppkommer i och med detta är vilka ur gruppen invandrare som bidrar till den ökade religiositeten. Studien “1100” kastar ljus över hur invandrarbarns religiositet beror på föräldrarnas födelseland. Är mamma och/eller pappa födda utomlands är barnen i högre grad religiösa. Fig. 4 visar förhållandena beroende på mammans ursprung.

Child_religiosity_from_mother_origin
Fig. 4

Är modern född i Sverige anger ca. 28% av ungdomarna att religion är viktigt eller mycket viktigt, med huvuddelen svarande viktig. Är modern däremot född utomlands anger ca. 56% av ungdomarna att religion är viktigt eller mycket viktig, med huvuddelen svarande mycket viktig. Detta indikerar att gradvis anpassning till det svenska, i huvudsak sekulära samhället över generationer gör invandrare mer sekulära. Av det följer att om antalet nyetableringar av utlandsfödda invandrare minskar kommer sannolikt gruppen med invandrarbakgrund med tiden att bli mer sekulära. Gruppen ganska eller mycket troende kommer att minska i storlek, och därmed förbättras integrationen med det svenska majoritetssamhället.

Frihet i hederskultur

En aspekt som tenderar att begränsas i hederskulturer är ungdomars möjlighet till umgänge med det motsatta könet, både i skolan och på fritiden. Fig. 5 visar hur ungdomarna i “1100” begränsas i denna aspekt.

Friendship_with_opposite_sex.png
Fig. 5

Endast 16% av tjejerna får för sina föräldrar umgås med det motsatta könet, medan mer än dubbelt så stor andel killar, 37% får göra det.

Studerar man föräldrarnas generella grad av kontroll över sina barn ser man att en mycket stor andel av särskilt flickorna är hårt eller mycket hårt kontrollerade (Fig. 6). Studien visar också att om föräldrarna är födda utomlands och/eller har låg utbildning och/eller är troende ökar graden av kontroll över barnen.

Parent_control_of_child
Fig. 6

Hela 54,1% av flickorna uppger sig vara hårt eller mycket hårt kontrollerade av sina föräldrar. För pojkarna är motsvarande andel 38,8%. Ur dessa siffror är det högintressant att försöka skapa en bild av hur utbredd kontrollaspekten av hedersförtrycket är i Sverige totalt sett.

För att göra detta använder vi oss som ovan av statistik från SCB, samt uppskattningen av andelen med ursprung i länder med hederskultur. Fig. 7 visar ungdomar i åldrarna 12-18 år och deras ursprung, Fig. 8 barn och ungdomar i åldrarna 9-20 år och deras ursprung[b].

12-18_background
Fig. 7
9-20_background
Fig 8.

I den bredare åldersgruppen har nästan 280 000 barn och ungdomar enligt min uppskattning bakgrund i miljöer med potentiell hederskultur. Det är lika många som antalet människor i hela Malmö stad.

I samma åldersspann som enkätdeltagarna i “1100”, 12-18 år, har drygt 160 000 ungdomar bakgrund i miljöer med potentiell hederskultur. Det är fler än antalet människor i hela Uppsala stad. Låt oss för detta åldersspann också studera hur graden av kontroll kan påverka i Sverige som helhet.

Enligt Fig. 6 uppgav 38,8% av pojkarna att de är hårt eller mycket hårt kontrollerade av sina föräldrar. I gruppen 12-18 år ger det  ca. 33 600 pojkar. I gruppen 9-20 år ger det, givet antagandet att 38,8% är rimligt rättvisande även för denna grupp, ca.  52 000 pojkar. 54,1% av flickorna uppgav att de är hårt eller mycket hårt kontrollerade av sina föräldrar. I gruppen 12-18 år ger det  drygt 42 000 flickor. I gruppen 9-20 år ger det, givet samma antagande, ca. 73 000 flickor.

Totalt sett har vi alltså i gruppen 12-18 år ca. 76 000 ungdomar i Sverige som anser sig hårt eller mycket hårt kontrollerade av sina föräldrar. I gruppen 9-20 år är det totalt 125 000 ungdomar. Den senare siffran är nästan lika stor som antalet invånare i Uppsala stad.

Antalet människor som totalt sett lever under hedersförtryck i Sverige känner vi inte, men givet det som kommit fram i “1100” och i analysen ovan bör det vara flera hundratusen. Jag anser det väldigt allvarligt att ett sådant utbrett förtryck mötts med sådan flathet och oförmåga till handling från samhällets sida. Detta är något som snarast behöver förändras, och är något Borgerlig Framtid kommer att adressera i sin politik.


Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm


Noter

[a] De av världens länder och områden jag uppskattat vara karaktäriserade av hederskultur är:

Rwanda, Reunion, Nigeria, Niger, Namibia, Mozambique, Mauritius, Mauritania, Morocco, Mali, Malawi, Libya, Liberia, Lesotho, Kenya, Guinea-Bissau, Guinea, Ghana, Gambia, The, Gabon, Ethiopia, Eritrea, Ivory Coast, Egypt, Djibouti, Congo, Republic, Congo, Democratic Republic, Comoros, Central African Republic, Cameroon, Burundi, Burkina Faso, Botswana, Benin, Angola, Algeria, Senegal, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Swaziland, South Sudan, Southwest Africa, Tanzania, Chad, Togo, Tunisia, Uganda, Zimbabwe, Zambia, Equatorial Guinea, Africa not stated, Belize, Abu Dhabi, Afghanistan, Armenia, Azerbaijan, Bahrain, Bangladesh, Dubai, United Arab Emirates, Indonesia, Iraq, Iran, Jordan, Kazakhstan, Kyrgyzstan, Kuwait, Lebanon, Malaysia, Middle East not stated, Oman, Pakistan, West bank and Gaza, Qatar, Saudi Arabia, Syria, Tajikistan, Trucial Oman, Turkmenistan, Uzbekistan, North Yemen, Yemen, Stateless

[b] Grupperna “bakgrund hederskultur” är delar av grupperna “utländsk bakgrund”.

Referenser

[1] http://www.varkenhoraellerkuvad.se/okategoriserat/studien-elvahundra.html
[2] http://www.statistikbanken.dk/
[3] https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:117256/FULLTEXT01.pdf
[4] http://www.tns-sifo.se/rapporter-undersokningar/senaste-undersokningarna/2001/allmaenhetens-syn-paa-bibeln

Antalet våldtäkter troligen 3 ggr fler pga icke-västliga invandrare

I mitt blogginlägg om brottslighet och ursprungsland visade jag att människor i Danmark med icke-västlig bakgrund[a,b,c] är klart överrepresenterade vad gäller att vara dömda för våldtäkt. Under perioden 2010-2014 var det i Danmark i snitt ca. 8 gånger mer sannolikt att en person med icke-västlig bakgrund dömdes för en våldtäkt än en med dansk eller västlig bakgrund.

I detta inlägg används denna statistik för att uppskatta situationen i Sverige vad gäller våldtäkter och förövarens nationella bakgrund.

Enligt danska SCB, Danmarks Statistik [1], hade år 2015 62,2% av Danmarks invandrare i åldrarna 14-79 år icke-västlig bakgrund. Då motsvarande information inte finns hos SCB, antar vi att andelen invandrare med icke-västlig bakgrund i Sverige är densamma, 62,2%. Enligt SCB hade i Sverige år 2015 ca. 2,68 miljoner människor i åldrarna 14-79 år utländsk bakgrund[d]. Enligt antagandet ovan har då 2,68*0,622= 1,67 miljoner av dessa icke-västlig bakgrund. Övriga invånare i samma åldersgrupp har då västlig eller svensk bakgrund, dvs. (2,68-1,67)+5,49 = 6,5 miljoner människor.

För att uppskatta den relativa andelen begångna våldtäkter mellan dessa två grupper antar vi att överrepresentationen i Sverige är densamma som i Danmark, dvs. ca. 8 gånger. Vi låter x representera antalet våldtäkter per en miljon invånare av gruppen med svensk eller västlig bakgrund. Antalet våldtäkter av dessa,  Vsv, ges då av

V_{sv} = 6.5x

Antalet våldtäkter av de med icke-västlig bakgrund,  Viv, ges inkl. överrepresentationen av

V_{iv} = 1.67*8x = 13.36x

Det totala antalet våldtäkter, Vtot, blir då:

V_{tot} = V_{sv} + V_{iv} = 19.86x

Andelen våldtäkter av de med icke-västlig bakgrund, Vaiv, är då

V_{aiv} = \frac{V_{iv}}{V_{tot}} = 0.673 = 67.3\%

trots att de endast utgör 20,4% av det totala antalet människor i de båda grupperna.

Vi kan också se att i och med tillskottet av gruppen med icke-västlig bakgrund är det totala antalet våldtäkter 19,86x/6,5x =  3,06 gånger fler än de hade varit utan denna grupps tillskott. Detta givet att övriga gruppers våldtäktsfrekvens legat på samma nivå även utan gruppens med icke-västlig bakgrund närvaro i Sverige.

Vidare är antalet våldtäkter av gruppen med icke-västlig bakgrund 13,36x/6,5x = 2,06 gånger fler än antalet av gruppen med svensk eller västlig bakgrund.

Låt oss för att sätta dessa relationer i perspektiv se till hur fördelningen blir av det faktiska antalet våldtäktsdomar år 2015. Detta år föll 291 domar för våldtäkt[e] [2], och enligt uppskattningen att 67,3% av de dömda har icke-västlig bakgrund innebär det att 196 av dessa är personer ur denna grupp och 95 ur gruppen med svensk eller västlig bakgrund.

En annan intressant övning är att titta på hur antalet personer i gruppen med icke-västlig bakgrund skulle kunna tänkas påverka gruppens andel av samt det absoluta antalet våldtäkter. Låt oss göra det förenklade antagandet att antalet personer med svensk eller västlig bakgrund är konstant och att den andra gruppens överrepresentation är enligt ovan. Vi låter Piv vara antalet miljoner personer med icke-västlig bakgrund och Vaiv’ vara den resulterande andelen våldtäkter begångna av personer ur denna grupp:

V_{aiv'} = P_{iv} * \frac{8x}{(6.5x + P_{iv} * 8x)} = \frac{8P_{iv}}{(6.5 + 8P_{iv})}

Fig. 1 visar funktionen Vaiv’ och vi kan t.ex. se att vid dubbla dagens antal personer i gruppen med icke-västlig bakgrund (3,37 miljoner) skulle gruppen stå för drygt 80% våldtäkterna och redan vid drygt 800 000 personer skulle gruppen stå för 50% av våldtäkterna.

Vaiv_prim_graph
Fig. 1    y = Vaiv’ och x = Piv

Vi kan också studera det absoluta antalet våldtäkter begångna av personer i gruppen med icke-västlig bakgrund. Låt oss då igen göra det förenklade antagandet att antalet personer med svensk eller västlig bakgrund är konstant och att den andra gruppens överrepresentation är som ovan.

Det totala, faktiska antalet utdömda våldtäktsdomar år 2015 ges av

V_{tot} = V_{sv} + V_{iv} = 6.5x + 1.67*8x = 291

vilket ger

x = \frac{291}{(6.5 + 1.67*8)} = 14.65 våldtäkter per en miljon invånare.

För ett variabelt antal miljoner personer med icke-västlig bakgrund, Piv, ges då det totala antalet våldtäkter av denna grupp av

V_{tot\_iv} = P_{iv}*8x

Fig. 2 visar utfallet av denna hypotetiska funktion (Vtot_iv, blå), samt det konstanta antalet våldtäkter av gruppen med svensk eller västlig bakgrund (röd).

Vtot_iv_graph
Fig. 2    y = Antal våldtäkter och x = Piv

Vi kan härur t.ex. se att vid dubbla dagens antal personer i gruppen med icke-västlig bakgrund (3,37 miljoner) skulle antalet våldtäkter begångna av personer ur gruppen vara ca. 390 stycken och det totala antalet våldtäkter i Sverige skulle vara 485 mot dagens 291, vilket motsvarar en ökning med ca. 67%.

Diskussion

Ovanstående beräkningar bygger pga. SCBs brister på vissa antaganden och också på förenklingar. Siffrorna bör dock rimligtvis ligga någorlunda nära de faktiska och förenklingarna bör ge rimligt rättvisande resultat. Beräkningarna innefattande alternativa antal personer med icke-västlig bakgrund skall dock endast ses som hypotetiska illustrationer snarare än sannolik utveckling vid ytterligare ökat antal personer i denna grupp.

Det skall noteras att inga försök till förklaring av orsakerna bakom begångna våldtäkter görs. Detta är istället endast ett bidrag för att konkretisera kring graden av de problem med sexuellt våld som finns i samhället, och en pekare på vad som troligen är en huvudfaktor till det stora antalet våldtäkter.


Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm


Noter

[a] För inrikes född definieras ursprungsland utifrån moderns födelseland. Om endast en förälder är känd räknas dennas födelseland. Då ingen förälder är känd ges härkomst av personens egna upplysningar.
[b] Västliga länder:  EU28 plus Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, Norge, San Marino, Schweiz, Vatikanstaten, Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland.
[c] Icke-västliga länder: alla övriga
[d] Denna siffra har approximerats då SCB endast anger ålder i 10-årsgrupper.
[e] Våldtäkt och grov våldtäkt, inklusive mot barn.


Referenser

[1] http://www.statistikbanken.dk/
[
2] http://www.bra.se/download/18.25f91bdc15453b49d0f9589b/1464674751252/450La-2015.xls

En harmlös(?) Sunni-Imam och ett okunnigt Ibn-Rushd

Den konservative Sunni-skriftlärde och Imamen Salahuddin Barakat har den senaste tiden seglat upp som en av de-facto referenserna för Islam i det officiella Sverige. Han bjuds regelbundet in i olika sammanhang, inte minst kors-religiösa där samverkan, samförstånd och allmän harmoni skall visas upp för allmänheten (Fig. 1).

Barakat
Fig. 1: Shejk Salahuddin Barakat, Biskop Eva Brunne samt Rabbi Ute Steyer vid den senares installation i Stockholm 6/6 2016

Barakat är enligt egen utsago [1] huvudsakligen utbildad i Jemen, i vad som kallas “de islamiska vetenskaperna”. Man skall här notera att detta inte rör sig om vetenskap enligt en västerländsk definition; den skulle inte kvalificera.

Barakat undervisar bl.a. i rättsmetodik och rättslära och syftet med det Sunnimuslimska läroverk han driver [2] är bl.a. att “bidra till en positiv samhällsutveckling” och “att stärka och stödja muslimers engagemang i samhället”. Detta sammantaget betyder utom rimligt tvivel att Barakat verkar för att direkt eller indirekt påverka samhället samt att förmedla Islamisk rättslära, uppfattning och praktik.

I diskussion med Barakat [3] håller han dock låg profil och hävdar att han inte har någon ambition att påverka det omgivande samhället, eller ens ha någon direkt idé om vad han vill med sitt engagemang i ett större samhällskontext. Givet hans utbildning och den bokstavstolkning han har av sin religion ter sig detta tämligen osannolikt.

För att studera Barakats verksamhet har jag bevistat och spelat in två av hans föreläsningar, varav “ISIS och Dajjal” var den första. Mohamed Omar har skrivit en mycket bra artikel om denna föreläsning, Sharia istället för förnuft, där Barakats bokstavstro, anspråk på korrekt tolkning samt tendens att dölja sig bakom resonemangs- och ordmoln och att det hela är så komplicerat att en utomstående inte kan förstå går igen.

En sista observation med anledning av [3] jag skulle vilja dela med mig av är hur okunnig det muslimska studieförbundet Ibn Rushds förste rektor Martin Nihlgård framstår, som dessutom studerat Islamologi på universitetsnivå. Hans frågor och påståenden är på lekmannanivå, vilket är mycket anmärkningsvärt för en person med hans bakgrund och förmodade erfarenhet. T.ex. påstår han att många muslimer ger mänskligt förnuft företräde framför de heliga skrifterna. Fig. 2 [5] visar dock att en förkrossande majoritet i många länder med stor muslimsk befolkning t.ex. tror att Sharia kommer av Guds ord (exempelvis 99% i Jordanien, 95% i Egypten och 94% i Irak). Detta är en ståndpunkt som i grunden går emot förnuftsbaserat tänkande.

Sharia_Gods_word
Fig. 2: Pew Research, “The World’s Muslims: Religion, Politics and Society”

Fredric Morenius
Civilingenjör, forskare och ordförande för Medborgerlig Samling i Stockholm


Referenser

[1] http://www.islamakademin.se/vara-larare/#strongshaykh-salahuddin-barakat
[2] http://www.islamakademin.se/
[3] https://www.facebook.com/martin.nihlgard/posts/10206696771800700
[4] https://www.youtube.com/watch?v=8vzqdiy4uoA
[5]http://www.pewforum.org/2013/04/30/the-worlds-muslims-religion-politics-society-beliefs-about-sharia/